Forskning – en opålitlig älskare i jakten på det ogripbara

Forskare är vanliga människor och ändå inte. I en antologi med självbiografier i essäns form skriver de första tjugo ledamöterna i Sveriges unga akademi om sig själva och sin mer eller mindre krokiga väg in i vetenskapernas värld. Idéhistorikern Christer Nordlund har redigerat den tänkvärda boken Vägar till vetenskapen. Sveriges unga akademi om att bli och vara forskare.

Å ena sidan får vi en rad berättelser från folkhemmets Sverige med erfarenheter av familjeliv, dagis, grundskola, inspirerande gymnasielärare, planlösa universitetsstudier, målinriktade universitetsstudier fram till den lidnerska knäppen eller den gradvist framväxande medvetenheten om att forskning ”det är något oemotståndligt”. Några fåglar har flugit hit utomlands ifrån och har liknande erfarenheter. Berättelserna andas en stor trygghet, även om något stråk av utanförskap kan anas här och var. Forskarnas föräldrar är påfallande ofta lärare, läkare och/eller forskare. Men uppväxtmiljöerna växlar från bilverkstad till bondgård. Familjen och livspusslet är starkt närvarande. Någon ställer helt plötsligt frågan på sin spets: Kan man egentligen bli en bra forskare om man inte har familj och barn?

Å andra sidan – man är ”biten av forskningsdjävulen”, drabbad av ”ett beroendeframkallande medel”, ställd inför det ”imperativ” som medvetenheten om att människan är unik i sin förmåga till självreflektion utgör. Många är metaforerna som beskriver det hängivna forskarlivet och den stora fascinationen inför tillvarons gåtor som lockar till forskning.

Det är i skärningspunkten mellan vardagsliv och intensivt forskarliv som denna bok har sin nisch. Den är inte en handbok i hur man blir en bra forskare men en uppmuntran och inbjudan till att pröva på, att våga ta klivet från att vara enbart student till att självständigt ställa forskningsfrågorna, definiera uppgifterna. Råden som ges är djärva: ta risker, sök dig till inspirerande miljöer, rekrytera och behåll goda medarbetare och inte minst ha roligt, ty utan intresse, ingen motivation; utan motivation, ingen arbetsvilja; utan hårt arbete, ingen framgång.

Örjan Carlborg, professor i beräkningsbaserad genetik vid Sveriges Lantbruksuniversitet, ställer sig frågan om alla orkar forska ett helt liv. Han tror inte det: ”Det är ett privilegium medan man verkligen vill och orkar. När man inte brinner längre bör man lämna platsen till någon som vill mer […] Som accepterar att forskningen till sin natur inte är trygg. Att den är en opålitlig älskare och att belöningen för hårt arbete ofta uteblir. Men vill man forska tillräckligt mycket bryr man sig inte om detta.” Forskning är i god mening elitistisk.

De forskare som skrivit denna bok är ledamöter i Sveriges unga akademi, en elit i det svenska forskarsamhället. Om bakgrunden till denna akademi skriver dess dynamiska verksamhetschef Anna Sjöström Douagi i en inledande uppsats. Akademins beskyddare nobelpristagaren Torsten N. Wiesel skriver i sitt visa förord att fallenheten för forskning liknar konstnärernas: ”Tidvis vet man inte vad man letar efter, men när insikten och visionen väl tar form är man fast för alltid i jakten på det ogripbara.”

Kjell Blückert