En husvagn och tak över huvudet

Jag gör min första praktikdag från Socionomprogrammet, under 20 veckor ska jag vara ute och se socialt arbete i praktiken. Samma eftermiddag besöker vi en kyrka och sätter oss ned för att ha möte med en familj som bor i en av de husvagnar som Räddningsmissionen har för att ge barnfamiljer tak över huvudet.

Efter mötet i kyrkan fick vi komma in i husvagnen, kvinnan bjöd in oss. Hon lever där med sina tre barn, de bor på en yta som är en tredjedel av mitt kök och jag har ett litet kök. Jag slås av att allt är i ordning, det finns ingen plats för sentimentala ägodelar. Förvaringsutrymmet måste vara minimalt och ändå ligger inte mer än en tröja framme.

Familjen har varit hos Socialtjänsten tidigare under dagen. Den äldsta dottern hade gjort sig en inre bild av att Socialtjänsten skulle förse dem med ett boende. Stora förhoppningar och en enorm besvikelse för barnet som hoppats på hjälp, en möjlighet att leva mer likt sina klasskompisar. Jag kan se att hon är ledsen. Jag säger inget utan känner mig bara som en inkräktare i dessa utsatta människors liv. Jag undrar hur hon gör för att skapa eget utrymme och om någon av hennes klasskamrater vet hur hon bor, om de besökt henne. Här har hon ingenstans där hon får vara ifred, där hon kan få sin egen plats.

Vi säger hej då och sätter oss i bilen, jag ber att få bli avsläppt vid hållplatsen, så får jag nära hem till mitt. Chocken kommer över mig där jag sitter i baksätet. Kontrasten mellan våra liv är enorm, trots några futtiga kilometer emellan våra bostäder. Jag känner en enorm maktlöshet. Hur ska då familjen känna?

/Åsa, socionomstudent