Att leva med demens: När ytterdörren blir en port

När Roxina Karlsson Viebke, enhetschef på äldreboendet Reimersdal i Lunds kommun, fick in en yngre och aktiv man med demens fick hon tänka om. Insikten om vad han egentligen behövde har fått henne att erbjuda helt nya möjligheter till alla på boendet.

- Vi fick in en ung användare med demens. Han var i 55-års ålder något som är väldigt ungt på ett äldreboende, säger Roxina som har arbetat som enhetschef i flera kommuner under 19 års tid.

Hon har tagit emot och tagit farväl med många äldre som genom åren har haft ett särskilt boende som sin sista adress. Men det var lite annorlunda med mannen som hade flyttat in.

- Han var ju fortfarande fullt mobil och van att röra sig mycket, men han var förvirrad, lite irriterad och rastlös.

Vi hittar dig

Roxina kom att tänka på de där mobila trygghetslarmen de hade köpt in. Skulle man kolla om det var något …? Mannen fick klockan på armen och osäker undrade han vad det var.

- Jag berättade att med den här klockan kunde han gå ut själv när han vill.

”Kommer jag hitta hem då”, ville han veta. ”Ja, och gör du inte det, så hittar vi dig”, svarade Roxina.

De satte tillsammans upp parametrar i appen för det som skulle bli hans trygghetsområde. Det är helt enkelt det geografiska området han kände sig trygg att promenera i.

- Jag tog med honom på en promenad där han hade klockan på armen. När vi gick utanför trygghetsområdet för att testa, så ringde personal upp på klockan. Han såg på mig och frågade om det betydde att klockan fungerade. När jag bekräftade det då sken han upp. Jag såg verkligen hur hans axlar sänktes och han andades ut. ”Nu känns det som om stenen försvann”, sa han och pekade på bröstet.

Roxina blir fortfarande berörd när hon minns vilken effekt detta till synes lilla erbjudandet hade på honom och hans uppfattning av situationen han befann sig i.

- Många som flyttar in på särskilt boende känner att de inte bestämmer någonting själv längre. Därför är det så viktigt för oss att kunna erbjuda dem promenader om och när de själva vill, säger Roxina.

Var beredd på motstånd

- Jag var faktiskt beredd på mycket motstånd från anhöriga. Att de skulle motsätta sig att vi låter dementa ta promenader utan ledsagning men många är väldig positiva till det. Det handlar om att ge våra boende känslan av frihet. De flesta här hos oss är inte särskilt mobila eller önskar att gå ut, men för dem som är det, så betyder möjligheten mycket rent psykologisk.

Ibland är det känslan av att kunna om man vill starkare än att faktiskt göra det.

- Några står gärna här vid dörren och kikar ut. Vi frågar: ”Tänker du ta en tur ut? Du kan det, ha på klocka bara.” Och då är svaret ändå ofta: ”Kanske sedan” eller ”jag ska dricka lite kaffe först”. Skillnaden är att man vet att man kan. Det är den största vinsten med att kunna erbjuda mobila trygghetslarm. Det och att de boende inte behöver vara beroende av att personal har tid att följa dem ut just när de själva önskar att gå.

Erbjuder frihet

Roxina vet att flertalet av Reimerdals boende varken önskar eller kommer behöva självständiga promenader.

- På vårt äldreboende är folk generellt sett i ganska dåligt skick rent fysisk när de kommer hit. Vi har fyra mobila trygghetslarm i gång samtidigt, säger Roxina.

Allt eftersom mobila personer flyttar in är nu rutinerna på plats och förutsättningarna för att kunna erbjuda mer frihet och självständighet större.

---------------

Ung demens

Demens är en sjukdom som drabbar främst äldre personer, men cirka 10 000 demenssjuka i Sverige är under 65 år. Det finns skäl att tro att gruppen yngre demenssjuka betydligt större eftersom många har svårt att be om hjälp och därför inte kommer i kontakt med vården. Det faktum att de befinner sig mitt i livet, med jobb och familj, gör att både de drabbade och deras anhöriga behöver särskilt stöd. Det som skiljer yngre demenssjuka från den äldre gruppen, förutom själva åldern, är att det oftare finns en ärftlig orsak till sjukdomen.

Källa: Demensforeningen