Birgitta Bergin om nya romanen Smultronhyllan

Tänk så ofta rubrikerna möter oss. Om äldreboenden där de gamla blir vanskötta, där personalen går på knäna av stress och där vårdnadsgivarna gör allt för att spara in, alltid på bekostnad av de gamla.

När min mamma blev så gammal att hon hade svårt att klara sig själv hemma kom äldreboende på tal. Mamma ville inte. Jag ville inte. Min syster ville inte. Ändå gick vi vidare. Vi började ta reda på hur det fungerade i mammas kommun och vad det fanns för möjligheter. Vi kom fram till att det fanns endast ett ställe som passade mamma och efter ett par månader fick hon en plats. En hörnlägenhet på tredje våningen, med balkong och mycket ljusinsläpp.

Där bodde mamma i ett och ett halvt år innan hon somnade in för evigt. Jag var där flera dagar i veckan och lärde känna många i personalen och kom fram till att det här boendet var så långt ifrån de svarta tidningsrubrikerna jag läst genom åren som det bara gick. Men ändå. Jag vet att det finns många sanningar, många olika boenden.

Under den här tiden blev jag väldigt känslomässigt involverad i hur de gamla har det. Vad de önskar. Hur de kan få en vettig vardag. Att man inte ska prata över deras huvuden. Att förstå att även om man är gammal har man känslor: glädje, sorg, lycka, oro, önskningar, busighet … Och att det är så viktigt att stanna upp och lyssna. Alltför många gamla stuvas undan i glömska.

Jag kom i kontakt med en kvinna som i hela sitt liv jobbat på olika äldreboenden. Det var hon som fick mig att tänka på ett Önskeboende. Allt det hon sa var självklart men ändå inte. För de gamla glöms bort och anhöriga och kommuner orkar inte bry sig eller lyssna. Hennes önskeboende blev inspirationen till Önskeboendet i Smultronhyllan.

I min bok Smultronhyllanmöter vi dem som inte klarar av sin vardag utan hjälp längre, men som fortfarande har liv i sig. Som tycker om att äta gott, som kan bli förälskade, som vill dansa även om det blir med hjälp av en rullator, som fortfarande tycker om förändringar och som inte vill vara ensamma och stirra in i en vägg. Precis som min mamma och hennes vänner i verkliga livet. Jag vill gestalta värme, hopp, tro och vänskap. Vi möter också Agnes som brinner för sitt jobb på Smultronhyllan och som får strida mot sin chef Malcolm som av oförklarliga skäl går emot alla förändringar. Vi träffar kollegorna Mario och Cleo som också kämpar för önskeboendet. Och så Benny som far in i Agnes liv och sakta men säkert tar över hennes tankar.

Det här är en roman tillägnad Sveriges äldre med hopp om ett bra och innehållsrikt liv. Det är vad jag vill kämpa för.

”De flesta tror att när man blir gammal får man ge upp sina tidigare aktiviteter. Jag för min del tror att man blir gammal därför att man ger upp saker och ting.”

Citat av T.G