Helvetet jag kallade kärlek - om att leva i ett mångårigt förhållande med psykisk misshandel

Helvetet jag kallade kärlek är Lena Bivners egen berättelse om att leva i ett flerårigt förhållande med psykisk misshandel.

"Peter" var inte sinnebilden för en som misshandlar. Han var en ganska vanlig kille, som verkade vara snäll och gullig. ”Jag är som en cockerspaniel som viftar på svansen och bara håller med”, brukade han säga om sig själv.

Jag fick också möjligheten att prata med några av Peters tidigare flickvänner.

Den första kvinnan och jag träffades på ett fik. Hennes berättelse gjorde ont att höra men samtalet gav mig en välbehövlig bekräftelse på att jag inte var den enda kvinnan som han hade varit elak mot och att det var någonting med Peter som inte stämde. Hon avslutade vår träff med att säga ”jag hatar honom”.

Den andra kvinnan och jag sågs på en restaurang men redan innan hade vi börjat skriva till varandra.

”Han verkade ju ganska ofarlig i början. Lite tafatt och blyg. Men han hade redan från dag ett problem med var jag var uppväxt och idag bor, vilket han syrligt och elakt kommenterade och inte ville att jag skulle prata med andra om. Han hade problem med mina barn, speciellt min dotter. Han kunde inte med att hon skulle vara bättre än något av hans barn. I skolan eller i idrott. Han hade ett enormt kontrollbehov, han tolkade allt som på något sätt kunde tolkas negativt, just negativt. Han var svartsjuk och ställde till med scener. Och han fick mig att känna mig som en sämre människa. Tyvärr inser han nog inte hur stora problem han har. Jag ringer dig i morgon så kan vi prata vidare.”

Det var hon som sagt att Peter borde triangelmärkas, så som man gör med djur som har ett dolt, sjukt inre, som inte går att se på utsidan. Triangelmärkningen ska varna en köpare om att djuret inte är helt friskt. 

Detta är Lena Bivners debutroman. Boken kommer i juni