När min diktsamling ”I ensamhetens väntrum” gavs ut kändes det som livet vände, och när Magnus Utvik rekommenderade boken i morgonsoffan så var jag överväldigad.

Första gången jag träffade Ewa var på en tillställning som Ordberoende förlag ordnat på Café Magnolia i början av 2013. Jag var fortfarande trasig då efter ett otäckt överfall ett par år tidigare. Jag skrev dikter som terapi medan jag läkte som människa. Ewa läste mina dikter och ett år senare gav hon ut min diktsamling ”I ensamhetens väntrum”. Det kändes som livet vände och när Magnus Utvik rekommenderade min lilla bok i morgonsoffan så var jag överväldigad. 

Förlaget var ganska litet då men växte snabbt. Vi författare stöttade varandra och planerade för den kommande bokmässan. Tre veckor innan mässan opererades jag. Axelprotesen som sattes in efter överfallet hade lossnat och jag blev tvungen att byta ut den. Men att ställa in min första bokmässa med min första egna bok var aldrig ett alternativ. Jag tog tåget till Göteborg ensam och enhänt men full av energi. Vi byggde vår fina monter tillsammans och turades om att stå i den. Signeringen gick sådär eftersom jag är högerhänt men när jag tog tåget hem till Stockholm igen var jag nöjd och lycklig. Det var ett helt nytt liv med nya vänner och nya drömmar. 

Jag gifte mig och vi flyttade till en fantastisk lägenhet på Kungsholmen. Jag började skriva på en roman och för varje år som gick bleknade minnet av det hemska som hänt. Så kom dagen då det förflutna hann ikapp mig. 

Jag vaknade en morgon i början av sommaren och kunde inte röra nacken. Nackspärr trodde jag men det var inte så enkelt. Efter röntgen konstaterades det att en kota var delvis ur led. Dessutom fanns det två läkta frakturer i ryggen. Förklaringen var överfallet för nio år sedan. Slag mot halsryggen hade fått kotan att vika sig lite och under åren som gick trilla ur mer och mer. Även frakturerna i ryggen är från 2010, läkarna missade det eftersom det var fokus på min krossade axel. ”Steloperation”, sa neurokirurgen och jag bröt ihop. Det kändes som om jag var tillbaka på ruta ett! 

Hela sommaren och hösten har jag känt mig handlingsförlamad. Jag har inte levt i nuet utan antingen tänkt tillbaka på överfallet eller tänkt framåt och fått panik över operationer och tjafs med försäkringsbolaget. Det har inte blivit någon steloperation än … Istället gör jag övningar varje dag som stärker den inre halsmuskulaturen för att stötta kotan. 

Jag hade inte öppnat mitt manus på flera månader när Ewa frågade om jag ville skriva ett blogginlägg till julkalendern. Det var precis det jag behövde för att ta mig ur svackan. 

Nu skriver jag igen och det känns bra. Det kanske blir en bok ändå! 

Ta hand om er därute / Åsa Chantre