Mörker och ljus - Monika Nyström bloggar

Vissa som läser min bok får en uppfattning om att den är för ljus. Att det är orealistiskt att jag kunnat se så ljust på sorgen. Flera önskar att man hade fått ta del mer av mitt mörker. Men när jag skrev manuset hade det inte ens gått ett år sedan Tomis död. Och under det första, och andra året, befann jag mig i ett konstant mörkret. Det var så mörkt att jag inte ens såg det svarta. Mörkret var det enda som var fullständigt klart och givet.

Det jag däremot själv var förvånad över att jag såg, var de små ljusglimtarna. De små, men ljusstarka, strålarna som letade sig in i min trasiga värld. Jag hade inget behov av att sätta ord på det som var mörkt och tungt. Det jag behövde få beskriva var de där stunderna då skrattet, trots allt, bubblade fram. Det jag inte visste om sorg innan jag själv mötte den var att den faktiskt kan kännas varm. Och det jag ville berätta för andra var hur jag lärde mig att hitta tillbaka till det bestående ljuset.

Nu i dagarna har jag förberett en ny föreläsning. Jag har skrivit om vad jag och barnens pappa var överens om att vi ville ge våra barn; Kärlek, Trygghet och Glädje. Det enda av de tre orden, som med kraft fanns kvar efter den 29 juni 2009, var kärleken. Men om jag skulle orka ha förmåga att visa barnen min kärlek behövde jag hitta tillbaka till det andra också.

Glädje är inte en känsla man kan fejka för ett barn. Jag ville att mina barn skulle få minnas en lycklig barndom, trots det tragiska de upplevt i att förlora en förälder. Jag ville att de skulle få minnas en mamma som skrattar.

Så om jag kunde lära mig att uppleva alla känslor, tillåta även det som gjorde mest ont och även tillåta pirr i magen och förväntan mitt i sorgen, så skulle jag till slut kunna skratta ifrån djupet av magen igen. Så var min övertygelse. Och när känslorna väl landat rätt inuti mig så visste jag att jag skulle vara en stadig och trygg förälder igen.

Den övertygelsen ville jag att andra skulle få ta del av. Och det hoppas jag att de kan göra när de läser min bok. Hur mörkret såg ut, hur det kändes när jag låg på badrumsgolvet och grät tills jag inte längre orkade lyfta på huvudet, eller hur tyst det var de där nätterna då jag inte kunde somna utan bara längtade efter att få krypa in i hans famn – det tror jag att alla redan förstår. Hur smärtsamt det var att fira vår dotters födelsedag för första gången utan hennes pappa kan alla tänka sig hur det var. Hur ensamt det var att stå på skolgården på vår sons första skolavslutning, det kan alla ana.

Men hur vackert det var på kyrkogården, en timme före begravningen – det är det bara jag som vet. Bara jag vet hur det kändes varmt och mjukt inuti mig precis då. Endast jag förstår hur kärleken till barnen kan sippra över alla kanter, för att jag älskar för två. Bara jag kan ana hur starkt det känns när den saliga lyckan, om så bara för ett ögonblick infinner sig. Så som jag har saknat den!