Ett par nya lungor hade kunnat rädda Jonte, 14 år, som somnade in för en vecka sedan

Väntetiderna är långa i Sverige för organdonation. Med den här texten vill jag framföra två budskap, det ena är att jag hoppas att du anmäler ett ”ja” eller ett ”nej” till Donationsregistret. Det andra är att du gärna får sätta in en slant på Jontefonden . Pengarna går till att höja livskvaliteten för andra sjuka barn och ungdomar, och fonden har startats av Jontes familj.

Jonte dog för en vecka sedan, han blev bara fjorton år. Jonte kämpade tappert mot sin lungsjukdom, men det var en hård kamp mot tiden och till sist gick det inte längre. Han fick somna in, omgärdad av sin mamma, sin pappa och sin bror.

Ett par nya lungor hade kunnat rädda Jonte, men det förutsatte att någon kunde donera dem. Väntetiderna är långa i Sverige.

Jag har pratat med Jontes pappa en del, jag har hört hans förtvivlan blandas med hopp. Kanske skulle ett par nya lungor dyka upp? – snart? – nu? - väldigt snart? Bara det kunde rädda Jonte. Det var en kapplöpning mot tiden men Jonte, och hela hans familj, gjorde allt de kunde för att hålla modet uppe. Jag höll tummarna för dem, förstås.

Jontes pappa och jag talade med varandra med anledning av min roman. Den handlar om organdonationer och vi pratade om ett eventuellt samarbete kring hur man kan få fler att vilja donera organ efter sin död. Vi intervjuades båda två i Sveriges radios program ”God morgon världen”. Vi enades om att det viktigaste av allt, det som var vårt riktiga ”mission” var att uppmana fler att bestämma sig. Vill du donera ditt organ? Ja eller nej.

Genom att vi bestämmer oss kan transplantationerna göras mycket snabbare, idag vill man först försöka luska reda på vad den avlidne kan ha velat, och de anhöriga ställs ibland inför omänskliga beslut mitt i den svåraste chocken. I min bok har jag med en sådan händelse: Ett förlovat par skiljs åt på morgonen, han ser hur hon skrapar bilens rutor ute på parkeringen, hon kastar en slängkyss innan hon åker iväg den ödesdigra morgonen. Jag skriver om en mardröm, en timmerbil får sladd och den unga kvinnans liv går inte att rädda. Den unge mannen får chockbeskedet vi alla har i våra värsta mardrömsscenarier – hans älskade hålls bara igång på konstgjord väg och inget finns att göra. Mitt i värsta chocken ska han fatta beslut om hennes organ, vad ville hon, vad vill han?
Min fiktiva karaktär är chockad och förkrossad, precis som vi alla skulle ha varit i liknande situation. Donera organen? Men tänk om det ändå finns något hopp om mirakel och uppvaknande? Hur ska man göra? Lever, hjärta, njurar, hornhinnor… friska organ som kan rädda liv eller ge någon annan livskvaliteten tillbaka – beslutet måste fattas snabbt.

De flesta av oss kan tänka oss att ta emot ett organ, nästan alla vill att den de älskar ska få ett nytt organ om det krävs. Därför kan man tycka att det vore logiskt att viljan att ge Frågan och därmed beslutet gör oss illa till mods, inte sällan fastnar vi i ”förnuftet säger ja men känslan säger nej”. Vi är inte redo, vi har tusen tankar och frågor som fladdrar i våra hjärtan och ändå kanske vi kan bli tvungna att ta ställning till denna liv-och-död-fråga när vi är i djupaste chock. Det är inte mänskligt och det är definitivt illa för alla dem som börjar och slutar varje dag med en bön om ett nytt organ, innan livet rinner ur dem.

Min bok kan göra skillnad genom att den kan väcka tankar, dra igång samtal och få fler att fundera över var de står i transplantationsfrågan. Den är skriven som en spännande, rolig och framför allt kärleksfull berättelse just för att man som läsare ska orka ta till sig det svåra ämnet. Det här är det spännande med kultur – genom en berättelse, en låt, en tavla eller en pjäs kan vi ibland sätta frön i folks tankar och på så sätt ändra viktiga händelser och beslut.

Utan att låta förmäten vill jag alltså slå ett slag för ”Alla delar av dig”. Min bok kan inte på något vis ge livet åter till Jonte hur gärna jag än önskar det. Däremot kan den kanske så det lilla fröet som leder till hela plantor av samtal, tankar och reflektioner och därigenom få fler att ta ställning i donationsfrågan. På sikt kan det rädda livet på andra barn eller andra älskade vuxna som kämpar med samma plågsamma kapplöpning med tiden som Jonte gjorde.

Med den här texten vill jag framföra två budskap, det ena är att jag hoppas att ni anmäler ett ”ja” eller ett ”nej” till Donationsregistret. Det andra är att ni gärna får sätta in en slant på Jontefonden. www.jontefonden.se . Pengarna går till att höja livskvaliteten för andra sjuka barn och ungdomar, och fonden har startats av Jontes familj.

Charlotta von Zweigbergk
Författare till bland annat romanen "Alla delar av dig" som kom ut på Ordberoende Förlag i september 2015.