Det var ju inte så här det skulle bli

Jag läser om en ny pjäs som visas på Stadsteatern i Stockholm. En pjäs om sorg. Det är en”berättelse om det svåraste; om att mista sitt barn och därmed också en förväntad framtid.” 
När jag läser texten, tänker jag att så är min historia också. Jag sörjer inte bara min man utan jag sörjer de barn som vi hade planerat att försöka få. För vi ville ha fyra barn. Jag sörjer att jag inte kommer att få bli gravid igen. Och i allra högsta grad sörjer jag den där framtiden som inte blev som förväntad.  

Jag mår trots allt bra i mitt liv i dag. Jag har två friska barn som ser så harmoniska och trygga ut. Som visar glädje och nyfikenhet, som klarar sig bra i skolan och har många vänner.  

Jag är priviligierad att få arbeta med det jag gör. Jag föreläser, står som naken inför en publik och berättar om det allra mest smärtsamma. Jag lämna avtryck, ingjuter mod och får människor berörda. Jag känner stolthet över det jag gör.  

Men det var ju inte så här det skulle bli.  
Den här helgen kändes ovanligt tung. Våren har anlänt, tussilagon står i dikena, fåglar kvittrar och hela luften andas förväntan. Jag tittade ut på min veranda och tänkte att det vore ju mysigt att göra i ordning där, dricka kaffe i vårsolen och kanske ta fram grillen.  
Men så kom den enorma ensamheten över mig. Jag vill inte sitta där och dricka kaffe ensam. Jag orkar inte grilla. Jag vill inte ensam ta alla beslut om barnens idrottsaktiviteter, vårjackor och läggningstider. Jag har ingen lust att ensam åka och handla nya gympadojor och cyklar till dem. Jag tycker att solen är jobbig för jag har ingen förväntan som känns ljus.  
Det var ju inte så här det skulle bli.