Sabeltandade katter kunde inte döda stora djur

Med hjälp av långa sabeltänder kunde förhistoriska kattdjur döda sitt byte med ett punkterande bett. Men till skillnad mot vad många trott, var de stora tänderna inte till för att döda stora djur, tvärtom. Det visar ny forskning vid Naturhistoriska riksmuseet.

Nyttan med sabeltänder är en gammal gåta för paleontologer. Och även om nyttan skulle ha varit stor, så har av någon orsak alla sabeltandade djur dött ut. Utgångspunkten har varit att större tänder inneburit större bytesdjur.

Men utgångspunkten kan ha varit fel. Geometrin hos tänderna och käken tyder på motsatsen, menar Ki Andersson och Lars Werdelin, forskare vid Naturhistoriska riksmuseet.

Den nya forskningen visar att sabeltändernas längd och gapets storlek gjorde det möjligt att bita djupare och därmed dödligare. Men analysen visar samtidigt att ju större bytesdjur, desto ytligare och ofarligare bett. Ett bett mot en mammut skulle i bästa fall bara orsakat ytliga rivsår. Istället tycks sabelkatterna ha varit anpassade till att, liksom dagens lejon och leoparder, döda medelstora hovdjur som sebror och antiloper.

Optimalt bett

Sabeltandade rovdjur har genom historiens gång utvecklats flera gånger oberoende av varandra. Samtidigt som tänderna blir långa och sabellika så förändras även anatomin i nackregionen som blir starkare. Rovdjuren drev in sabeltänderna i bytet med hjälp av den starkare nacken.

Genom att mäta fossila skallar har forskarna  kunnat se att sabeltandade kattdjur hade de bästa möjliga tänder och käke för att döda medelstora bytesdjur. Därmed får sabeltändernas extrema evolutionära utveckling en rimlig förklaring där varje förlängning av hörntänderna inneburit en fördel för rovdjuret förutom vid jakt av riktigt stora bytsedjur.

För långa tänder

Den utvecklingslinje som slutligen leder till Smilodon utgör dock ett undantag. Enligt analysen hade dessa  för långa sabeltänder i förhållande till gapets storlek och övriga tänders längd.  Varför Smilodon, och i viss mån dess släkting Megantereon, hade så långa sabeltänder är en gåta som det återstår att lösa.

Museet passar här på att gratulera Lars Werdelin till sin etthundrade forskningspublikation!

Källa

Andersson K, Norman D, Werdelin L (2011) Sabretoothed Carnivores and the Killing of Large Prey. PLoS ONE 6(10): e24971. doi:10.1371/journal.pone.0024971

http://www.plosone.org/article/info%3Adoi%2F10.1371%2Fjournal.pone.0024971

För ytterligare information kontakta

Ki Andersson

Gästforskare vid Naturhistoriska riksmuseet

073 984 0088

Andersson.ki@gmail.com

Lars Werdelin

Forskare vid Naturhistoriska riksmuseet

08 5195 4202

Lars.werdelin@nrm.se

Martin Testorf
Vetenskapskommunikatör

Telefon: 08 5195 4037
Mobil: 0709 42 90 11
E-post: martin.testorf@nrm.se

För pressbilder, kontakta Martin Testorf.