Mobilitetssäkra budgeten

Höstens budgetförhandlingar kommer bli intressanta. Fyra partier med fyra olika ingångslägen ska enas om hur statens finanser ska hanteras och fördelas. De måste nå konsensus, och finansministern menar att regeringen kommer prioritera insatser för att bidra till fler i arbete, en starkare välfärd, bättre ekonomi för pensionärer, samt en bättre miljö och en rättvis och ambitiös klimatomställning. Dessutom ska resurserna till trygghet och säkerhet öka.

Det låter förstås bra på många sätt. Däremot tyder förhandsinformation på att den gröna skatteväxlingen i nuläget enbart handlar om skattehöjningar - tydligen ska sänkningarna komma senare i mandatperioden. Förutom att skattehöjningar hotar mobiliteten skapar läget osäkerhet vilket är ett problem för företagen.

Samtidigt går vi mot ett försämrat konjunkturläge. Därför är det viktigt att redan i denna budget mobilitetssäkra landet.

Att mobilitetssäkra innebär helt enkelt att förbättra mobiliteten för vanligt folk så att näringslivet och arbetsmarknaden kan fungera så bra som möjligt. Det betyder att våra transporter måste kunna komma fram i tid - varor och tjänster ska inte sitta i köer eller harva runt på undermåliga vägar.

Det betyder också att det måste vara intressant för människor att ta ett jobb en bit längre bort, själva pendlingsmöjligheterna får inte vara det som får dem att tacka nej. På så sätt ökas produktiviteten och antalet arbetstillfällen, och med detta även landets ekonomi.

Folk måste ha råd och möjlighet att ta sig till jobbet, även om de bor utanför tunnelbanenätets sträckning eller jobbar skift. 87 procent av alla personresor går på väg, varav bilen står för 77 procent. Av varutransporterna är det 47 procent som går på väg. Men väginfrastrukturen får bara 35 procent av infrastrukturpengarna. Detta måste ändras - till vägarnas fördel.

Några konkreta åtgärder för att mobilitetssäkra Sverige är att låta bli att återinföra överindexeringen på drivmedel.

På miljösidan kan vi glädjas åt att utsläpp av växthusgaserna minskar samtidigt som biltrafiken ökar, vilket visar på att tekniska innovationer har gjort skillnad. Men politiken måste hänga med. Bonus-malussystemet som ska gynna bilar med lägre utsläpp och straffa bilar med högre, måste ses över av flera skäl.

För det första så slår det orimligt hårt mot lätta lastbilar som används av företag. Det går hel enkelt inte att ersätta en lastbil med en liten personbil. För det andra så sker nu en övergång till ett nytt sätt att beräkna och testa utsläpp i EU (WLTP). I det nya systemet beräknas utsläppen som högre för samma fordon, men någon skillnad i verkligheten handlar det inte om. På sikt kommer nya beräkningsmodeller att driva utvecklingen mot snålare bilar, men i övergången blir effekterna orimliga om man använder den nya modellen för att beräkna skatten. Den lilla justering som nu aviseras på bonussidan från 60 g/km till 70 g/km är i sig bra, men otillräcklig, det måste ske justeringar på malussidan också. Här krävs att Sverige följer Danmarks exempel och har övergångsregler för att inte skatten ska stiga bara för att man räknar utsläppen på ett annat sätt. 

Att skynda på klassningen av så kallade BK4-vägar, vägar som klarar 74-tonslastbilar – det gynnar både miljön och handeln. För att öka säkerheten på vägarna borde också systemet med alkobommar i hamnarna snabbt komma igång.

En annan miljöfråga är att vi bör fortsätta att stimulera elhybridbilar. Då måste dessa också vara tillåtna i städers miljözoner (miljözon tre).

Med andra ord bör mobilitet befrämjas och inte beskattas. Det är så vi lägger grunden för tillväxt och välstånd även i sämre tider.

Charlie Magnusson

informationschef MRF