YOUR ARM IS LONGER WHEN YOUR HAND IS OPEN

Allting vi gör har ett pris. Både de beslut och gränser vi sätter och avsaknaden av dem. När vi promenerar längs berömda shoppinggatan Orchard Road i Singapore ligger flaggskeppsbutikerna på rad. De rena gatorna och blänkande fasaderna skapar en exklusiv kuliss till Sydostasiens högteknologiska världsmetropol, rankad som en av världens säkraste städer. Vi har just anlänt för att representera Sverige och Mitt Liv som en casestudy på en sju dagar lång konferens på temat ”Migration, miljö och cybersäkerhet”. Totalt 30 länder är representerade och Mitt Liv och jag är särskilt inbjuda för att dela med oss av vår syn på migration och integration från ett svenskt perspektiv med Mitt Liv som verktyg för ökad inkludering på arbetsmarknaden.

Perspektiven på konferensen är många. Flera samtal handlar om konsekvenserna av falska nyheter och vad det gör med oss som samhälle när grupper ställs mot grupper. En forskare beskriver populismens fäste som första tecknet på samhällets sönderfall. Frågorna kopplas till migrationsutvecklingen i världen – både den som utmanar våra system och den som skapar möjligheter för våra nationers utveckling och tillväxt. Det är tydligt att vår syn på migration och invandring i världen skiljer sig åt.

Jag berättar hur vi jobbar på Mitt Liv för att skapa förståelse och insikt om inkludering som metod för integrationen i samhället. Att vi hittat en modell för att jobba med de här frågorna direkt med företagen och att vi inte är offentligt finansierade, imponerar på deltagarna som samtliga representerar olika myndigheter i sina hemländer. Samtidigt är det flera som ifrågasätter bilden av Sverige som föredömlig välfärdsnation när jag berättar att det i regel tar närmare fem år från det att man kommer till Sverige till det att man får sin första kontakt med arbetslivet.

- Varför tar ni emot så många människor för att sen kanske ge dem jobb, undrar en man i publiken, och tillägger: Är det humant?

I Singapore arbetar man omvänt, förklarar mannen.

- Först ger vi människor arbete, och sen löser sig det andra automatiskt.

I pausen frågar jag runt och förhör mig nyfiket om uppfattningen av Sverige i andra delar av världen. Många nämner Zlatan Ibrahimović och Ikea med beundran. Några frågar bekymrat om mediebilden av brinnande bilar och No-go-zones i förorterna. En annan kritiserar Sverige för falskspel då vi utger oss för att ha så fina värderingar, men att vi inte står upp för dem och hänvisar bland annat till senaste tidens uppmärksammade kompetensutvisningar. En av dem är Mitt Livs Chans-alumnen Ali Omumi, en iransk affärsutvecklare som byggt upp ett nytt liv i Sverige tillsammans med sin fru och dotter. Trots att han har fast anställning på ABB utvisas hela familjen efter att Migrationsverket nekat Ali förlängt arbetstillstånd. Beslutet är grundat på en pappersmiss av hans tidigare arbetsgivare i väntan på Alis svenska personnummer.

Det är onekligen något som skevar betänkligt när vi å ena sidan jobbar för högtryck med PR-bilden av Sverige som ett attraktivt land för företagande, innovationskraft och talang, samtidigt som de som kommer hit och väljer att bygga en framtid här riskerar att kastas ut på grund av formaliteter.

Vi börjar närma oss slutet på vår konferensvecka. Jag har sällskap av min dotter och det är när vi promenerar längs det exklusiva affärsstråket sista dagen som hon sätter ord på den där gnagande känslan av att något inte stämmer.

- Mamma, det finns inga tiggare, hemlösa eller fattiga människor här. Det finns inte ens nån som sitter i rullstol, konstaterar hon.

Den välpolerade stadsbilden har alltså ett pris. Ett högt pris för alla dem som inte ryms i den, får man säga.

När jag tänker på vilket fantastiskt land Sverige ändå är som tar emot så många behövande människor på flykt, sträcker jag stolt på mig. Samtidigt behöver vi lyfta blicken ibland och se oss själva utifrån. Det är först då vi kan få syn på oss själva och förstå att vi behöver söka nya perspektiv på våra utmaningar. Det är också vår stora lärdom från Mitt Livs mentorprogram genom åren, att med nyfikenhet som drivkraft söka lösningar och svar på frågor genom att inkludera fler i samtalen. För om vi inte pratar med varandra utan bara om varandra kommer vi aldrig hitta gemensamma lösningar på de stora utmaningar vi står inför. Eller som någon på säkerhetskonferensen uttryckte saken: ”Your arm is longer when your hand is open”.