Det är synd om de "politiskt korrekta".

Att vara politiskt korrekt har blivit något negativt och lite av ett skällsord. Personer med visst politikerförakt använder begreppet med den innebörden, men även andra och däribland media. Det har till och med gott så långt att vissa politiker friskriver sig från en sådan stämpel genom att uttrycka sig med orden: ”Inte för att framstå som politiskt korrekt men…”

Kanske är det inte så konstigt, då begreppet kommit att syfta till att beskriva en person som uttrycker en åsikt som anses vara den allmänt accepterade och den åsikt som denne ”bör ha”. I detta läses också implicit in en person som inte vågar ha en egen åsikt, eller som känner press att tycka på ett visst sätt för att bli accepterad, vinna röster, eller bara få vara med att leka. Oftast riktas detta ”skällsord” till våra politiker.

Så är det såklart inte. De flesta politiker, och andra för den delen, som framför åsikter som (av någon) kategoriseras som politiskt korrekta, står också för dem. Står starka och trygga i sin övertygelse, i sin uppfattning. De har ju också haft modet att uttrycka den i vilket sammanhang det månne vara.

Är det inte just detta som är det politiskt korrekta.

Det omvända alltså.

Att ha en åsikt och våga uttrycka den.

Tycker man som alla andra, eller som man ”bör” tycka, är det ju den åsikten man ska uttrycka.  Är man tvärsöver och är ensam i sin, av andra upplevda, udda åsikt är det den man ska framföra. Båda är politiskt korrekta. Korrekta för att man av någon anledning har just den åsikten.

Att utnyttja rätten till att ha en åsikt och framföra den i olika sammanhang är ett ansvarstagande som ska utnyttjas. Ett politiskt ansvarstagande som ska hyllas och inte förlöjligas genom att använda begreppet ”politiskt korrekt” som ett skällsord av personer som saknar argument eller mod att stå upp för sin egen åsikt.

Sedan vill jag gärna  påpeka att den ”politiskt korrekta” åsikten faktiskt kan vara den rätta.