Möt Nina Norén - författare till Mönster : spåren vi följer

Möt Nina Norén - författare till Mönster : spåren vi följer
intervjuad av Marie Bergström

Namn: Nina Norén
Yrke: Författare, skådespelare, regissör
Bor: i Lund med sambon Dan Landgré
Familj: Döttrarna Noomi Rapace, Saerún Hrafnkelsdottir Norén, Vala Norén

Nina Noréns debutroman Mönster : spåren vi följer handlar om hur de mönster vi bär med oss kan följa i generation efter generation och om hur de påverkar vårt liv och våra val. Vi får följa jaget på en hästgård, med barn och man, i ett äktenskap som sakta förfaller.
Parallellt får vi följa uppgörelsen med den döda mamman, i ett surrealistiskt landskap mellan liv och död.

Det är en så stark roman, jag satt bitvis med en tyngd i bröstkorgen, fick nästan svårt att andas. Så mycket grep den mig. “Sopa sopa … sand rinner in”. Jag vet inte varför den här meningen grep mig så mycket, men tror att det beror på att jag känner i hela mig att man försöker hålla en fasad uppe … “sopa sopa”. Det går inte, det blir mer och mer ändå, “sopa sopa”.

Jag blev, efter att jag hade läst romanen två gånger och vissa utvalda delar fler gånger än så, väldigt intresserad av författaren, så jag sökte upp Nina och ställde mina frågor.

Du har en lång karriär inom teatern. Har du fått idéer och inspiration från teatern till din roman?

Ja, delvis. Kapitlet Klipporna, början på uppgörelsen mellan jaget och mamman, skrev jag på 90-talet, som en kort dialog för scenen. Delar ur kapitlet Epicentrum tillkom 2005 då jag, i Teater Interakt, arbetade med en trilogi om de vars röster inte hörs i samhället. Monologen Songs from the silent voice handlade om psykisk ohälsa. Texterna improviserades fram på scengolvet. Jaget inifrån sjukhuset och relationen till omvärlden, sköterskor, familj. Vi spelade den för brukare, anhöriga, sköterskor, läkare, men också på stora scener, internationella teaterfestivaler och alltid med samtal efteråt.

Kan du berätta något om din konstnärliga bana?

Jag var 10 år när jag började i Vår Teater. Det betydde jättemycket för mig att vara där och kunna improvisera, skratta, jobba med känslor. Jag hade en rätt tuff familjesituation. Under tonåren skrev jag mycket dikter. Det är min tro att konst kan rädda liv och vara helande, en helande process. Ett ämne som behövs i skolorna: Vad är det att vara människa? Vad är mänskligt bemötande?
Efter skolan gick jag på Grundskolan för konstnärlig utbildning, Konstfack, sen blev det teaterskolor och teater för hela slanten. Jag har sen dess arbetat som skådespelare, regissör, teaterlärare.

Fick du ett avslut i konflikten med din mamma, kunde du förlåta? Kunde hon förstå att allt inte varit så bra?

Det är en mycket bra och viktig fråga du ställer.
Jag tänker mycket på förlåtelse. Min mamma var ju inte riktigt där, hon gick in i alzheimers så jag hade inte möjligheten att fråga henne allt det jag ville. Å andra sidan vet jag inte heller om jag var mogen att göra det då, jag hade ett barn och väntade nästa. Det är viktigt att prata och försöka reda ut konflikter, komma till en förlåtelse för att kunna gå vidare. Men om nu den andra personen inte lever så är jag övertygad om att man ändå kan göra den här processen. Det handlar om att förstå den andra, se att hon inte kunde göra bättre utifrån sin situation, och försöka att förlåta och se vad jag kan lära av detta. Och det svåraste: att se sig själv, bryta mönstret “där har jag ju upprepat det där mönstret; mina tunga steg, gnällandet, suckandet, missnöjet”. Försöka att medvetandegöra, få syn på inre destruktiva röster, konflikter, tankar och befria sig från dem. Det lilla påverkar det stora. Om vi inte kan lösa konflikter i vår närmiljö, kan förlåta, hur ska vi då kunna lösa de stora konflikterna i världen?
Det gäller också att ha förlåtelse och förståelse för sig själv. ”Jag gjorde så gott jag kunde, utifrån min situation där och då.” Så att en inte grämer sig över det förgångna eller identifierar sig med det som var. Allting är i förändring. Att leva i det förgångna, eller i framtiden, kan leda till mycket stress och olust.

Du sa att du fick två brev dagen efter bokreleasen?

Ja, två jättefina långa brev. Ur breven:

”Det var som en spännande dans att läsa boken. En yrande dansfest, en tungt rinnande sand, en salig kärlek till dina nyfödda, ett erotiskt rus, en svår saknad, hopplöshet, sönderfall och en räddning … Du har en alldeles egen stil. Du är en poet i din prosa.”
Gisela Döhler
Psykoterapeut och Konstnär

”Åh vilken resa och process du tog mig med på! ... Den lämnade inga ögon torra och famnen min full av blandade känslor såsom sorg, tacksamhet och som någon uttryckt det hela i sommarprat: Jag håller döden i ena handen och livet i andra. Jag är djupt tacksam för läsupplevelsen både i processform men också dramaturgiskt och ditt språkbruk - en fantasm för sinnena!”
Cecilia Rydh
Psykolog

Det här är en fantastisk kvinna med en mycket gripande bok, jag fick mig en tankeställare efter att jag läst den. Jag läste den faktiskt tre gånger. Den här boken fick mig att ta tag i min konflikt med min egen mamma. Förlåtelsen ska jag jobba med och fick kraft till det nu!
Tack för en viktig bok! /

Marie Bergström, som gjort intervjun