FÖRSTA ARTISTSLÄPPET - WAY OUT WEST

COCOROSIE (FRA/US) LADY SOVEREIGN (UK) MALAJUBE (CAN) NEW YOUNG PONY CLUB (UK) PRIMAL SCREAM (UK) SLOTTSSKOGEN, GÖTEBORG. 10-11 AUGUSTI 2007 www.wayoutwest.se Way Out West är en musikfestival som kommer att äga rum i Slottsskogen mitt i Göteborg. Kombinationen av stadens utbud med hotell och restauranger samt närheten till musikupplevelser i absoluta världsklass blir kännetecknet för Way Out West. Festivalen riktar in sig på utländska och svenska väletablerade artister, som drar åt det alternativa hållet inom genrer som rock, pop, indie, singer/songwriter, country och electro. Biljetterna släpps den 26 mars. COCOROSIE (FRA/US) CocoRosie - systrarna Sierra och Bianca Casady - är en rätt så osannolik framgångssaga. Att kalla dem egensinniga räcker inte. I grunden handlar det om folkmusik, men den förvandlas till oigenkännlighet med hjälp av elektroniska ljud, leksaksinstrument, hiphoprytmer och bisarra texter. Resultatet låter som...CocoRosie, de har funnit sin alldeles egna stil och man kan inte annat än kapitulera. Nya skivan ”The Adventures of Ghosthorse and Stillborn” släpps 10 april och den sägs ha tillkommit ”genom en intrikat process av busringningar och synsk dokumentation”. Hursomhelst är det ännu ett fantastiskt verk - lite mer triphop, skarpare produktion och musiken är mer experimentell och undersökande än tidigare, men hela tiden utan att förlora sin personliga touch. LADY SOVEREIGN (UK) Ingen har väl missat Lady Sovereign vid det här laget. Den engelska MC:n föddes som Louise Harman i ökända Chalkhill Estate i London där hon inspirerad av sin mammas Salt N' Pepa-skivor började skriva rhymes vid 14 års ålder. Med sin oerhört charmiga men kaxiga attityd och sina krispiga beats har hon inte bara vunnit Jay-Z:s hjärta och blivit signad till Def Jam utan hon har även erövrat alla vars blodpump klappar lite snabbare för grime. Förra årets release "Public Warning" (Def Jam/Universal) var ett extremt efterlängtat album som fick lysande kritik och har klättrat skyhögt på listorna världen över. Det är anmärkningsvärt att Lady Sovereign som brittisk ung tjej med texter om håriga armhålor och säckiga kläder är en del av ett bolag som Def Jam där det i allmänhet krävs en hel del hud för att de kvinnliga artister som är signade till etiketten ska klara sig igenom mediebruset. Men bristen på hud och sexuella anspelningar säger helt enkelt en hel del om den kvalité Lady S uppvisar med sina humoristiska texter, fantasifulla melodier, kavata attityd och sin rappa käft. När man hör denna 19-åriga lilla best eller "biggest midget in the game" som hon själv kallar sig (och det ligger en hel del sanning i det), rhyma på sin breda utpräglade Londondialekt finns det inte en chans att stå stilla och verka oberörd. Lady Sovereign är festen, så enkelt är det bara. Med tofsen på sned, långfingret i luften och ett flin över hela ansiktet sopar Lady Sovereign banan med allt och alla. MALAJUBE (CAN) Fransktalande kanadickerna Malajube släppte ifjol i hemlandet sin andra skiva ”Trompe-L’oeil” och det är den sortens skiva som man står helt försvarslös inför. De passar väl in i den fantastiska våg av kanadensiska band som aldrig verkar ta slut. Varje låt är sprängfylld till bristningsgränsen med olika stilar och idéer - fler än många får in på ett album - allt från snygg pop, drömska ljudlandskap, indierock, och lyckas blanda prog och punk i den fantastiska ”Le Crabe”. För att inte tala om “Étienne d’août”, den sortens soundtrack fylld med strängar som fyller arenor och kittlar tårkanalerna. Skivan har efter att bandet nominerats till och belönats med diverse prestigefyllda musikpriser i hemlandet sakta tagit sig utanför gränserna och när den släpptes i USA ifjol hyllades den, trots språkbarriären, i Pitchfork, Wired, Fader, Spin, Penthouse (!), Vanity Fair - listan kan göras oändligt lång. I april släpps äntligen skivan på riktigt i Europa via City Slang/V2. Ert nya favoritband helt enkelt! NEW YOUNG PONY CLUB (UK) Är det neo-electroclash, dancepunk, synth-indie, indie-electro, nu rave, Death Disco, avant-funk eller robopop? Oavsett vad du väljer att kalla det eller kategorisera New Young Pony Club som så är det svängigt, sexigt och helt galet lysande. Det går att ana influenser från postpunk såväl som från Studio 54-discoesquea tongångar, så även i bandets övriga estetik. Hitmakarna från London, New Young Pony Club alltså, tycks förgylla allt de rör vid. Hiten ”Ice Cream” där Tahita låter som en del Debbie Harry och en del Flying Lizards med sin kaxiga halv-rap har snurrat ett bra tag och i maj ska fullängdsdebuten släppas till alla redan inbitna fans stora glädje. Däribland australiensiska electro-popparna Cut Copy och brittiska indie-förgrundsfigurerna Franz Ferdinand som vid ett flertal tillfällen talat varmt om den unga ponnyklubben. PRIMAL SCREAM (UK) Jag har suttit i en bil tillsammans med en inte på något sätt biologiska bror och varit olyckligt kär i en inte på något sätt intresserad tjej och lyssnat på ”I’m losing more than I’ll ever have” från albumet ”Primal Scream”(1989). Jag har följt mer och mindre seriösa debatter om vilken kulturell och sociologisk effekt ”Screamadelica”(1991) hade i samband med ecstasyns genombrott på den brittiska marknaden och förstod aldrig kritikernas tjafs om att ”Give out but don’t give up” (1994) skulle vara en dålig skiva? Hur kan något med öppningsfrasen Scratchin' like a tom cat / Got a monkey on my back / I'm gonna push and pull / And howl like wolf / And drive my Cadillac kallas dålig? Jag förstod aldrig. Förstod däremot att köpa ”Star” (1997) på singel för att kunna dansa till den i ett vardagsrum i någon liten, småborgerlig förort. För vem gick inte och hyrde ”Vanishing Point” för att få lyssna om ”Vanishing Point”(1997) verkligen var det rätta soundtracket? När ”XTRMNTR” kom år 2000 välte den världen av stolen. Var detta tvåtusentalet? En öppen dörr till elektronisk musik, hip-hop, fusion och civil olydnad. Uppföljt med ”Some velvet morning” och ”Evil Heat”(2002) som med Kate Moss på sång är sexualitet tonfierad. På Glastonbury-festivalen 2005 fick de i stort sett bäras av scenen då de vägrade gå av densamma; enligt rykten enbart för att provocera eftervarande Basement Jaxx. ”Riot City Blues”(2006) med bl.a. ”Suicide Sally & Johnny Guitar” berättigade mig ytterligare ett år vid liv. Med Primal Scream är det som med extremt få artister, man vill inte att de ska göra någonting annorlunda än det de gör, ingen avskalad soloskiva, inget, ännu mer, experimentellt album. Det är där. Rubbet. På Way Out West.