Sjuka självbiografier är vår tids äventyrsberättelser

Sjukdom har kommit att betraktas som något onormalt, oväntat och till och med osannolikt – trots att vi alla blir sjuka förr eller senare. Och i takt med att sjukdomen trängts bort från det normala livet har intresset för att skriva berättelser om sjukdom vuxit. Det säger litteraturvetaren Katarina Bernhardsson som skrivit en avhandling om sjukdomsskildringar i romaner utgivna på 2000-talet.

Susan Sontag beskrev en gång sjukdomen som ett andra kungarike, i vilket varje människa förr eller senare måste erkänna sitt medborgarskap. Det är en beskrivning som både framhåller det vanliga och det ovanliga med sjukdomen – den har ingen plats i vår tids normala liv, trots att den angår oss alla. Sjukdom har alltmer kommit att gömmas undan på institution och trängas bort från det som ses som normalt. Och ju mer exotisk sjukdomen blir desto fler berättelser verkar det skrivas som gestaltar hur det är att vara allvarligt sjuk. För 40 år sen fanns till exempel inte genren patografi, böcker med fokus på sjukdom, antingen självbiografiska eller skrivna av en nära anhörig.

− Men nu ger förlagen regelbundet ut självbiografiska böcker där huvudpersonen beskriver hur han eller hon upplever sin sjukdom. Den amerikanska litteraturvetaren Anne Hunsaker Hawkins har beskrivit vår tids självbiografier om sjukdom som den moderna tidens äventyrsberättelser, där huvudpersonen reser till en annan värld och berättar om den för de som blev kvar därhemma.

Sjukdom är också ett fruktbart tema för skönlitterära författare. Det tar Katarina Bernhardsson fasta på i sin avhandling Litterära besvär. Skildringar av sjukdom i samtida svensk prosa, där hon studerar sju svenska romaner som gestaltar sjukdom – alla publicerade under 2000-talets första decennium. Det korta tidsspannet är ett sätt att lyfta fram insikten att sjukdomsupplevelser är bundna till en viss tid och en viss kultur.
Det är inte en enda utan många olika bilder av sjukdom som träder fram i avhandlingen. Från cancern hos Carl-Henning Wijkmark, som knappt tillåts ta plats utan trängs bort och inte benämns av den sjuke, till ätstörningen hos Åsa Ericsdotter och Sara Mannheimer som gestaltas som ett problem med gränser. I Per Olov Enquists Boken om Blanche och Marie träder den sjuka kvinnokroppen fram som ett slagfält, där kampen står mellan läkaren och patienten – mannen och kvinnan – om vetenskapens definitioner av friskt och sjukt och om makten över individen.
Sjukdomen som exil, eller en resa till en annan plats, är en genomgående bild i flera av romanerna. Den egna lägenheten förvandlas för den sjuka huvudpersonen i Maria Fagerbergs Svart dam till ”vardagsrekvisita” och är inte längre hemma. Även om sjukhuset bara ligger någon kilometer bort är det en helt annan värld, och den sjuka förlorar sin vanliga värld.

− Studien hör hemma både inom litteraturvetenskapen och inom forskningsområdet Medical Humanities som vill bidra med ett humanistiskt perspektiv på den medicinska verksamheten. Grundidén för litteraturstudier inom området är att skönlitteraturen har en potential att gestalta och pröva viktiga frågor, som till exempel upplevelser av sjukdom och död. Medical Humanities vill erbjuda bland andra läkare och sjuksköterskor en plats för reflektion och inlevelse. Jag tror att diskussionen om ”litterära besvär” har något viktigt att lära oss om både sjukdomsupplevelser och om litteratur.

Katarina Bernhardsson är litteraturvetare vid Lunds universitet och tidigare radiojournalist och redaktör för Lundagård. Hon disputerar den 27 november och nås på tfn: 073-2073021 eller 046-2224705 eller via mejl Katarina.Bernharsson@litt.lu.se

Informationsansvarig Kansli HT
Jenny Loftrup
jenny.loftrup@kansliht.lu.se

Jenny Loftrup