Omsorgen om djuren börjar i omsorgen om den enskilda människan

Som ansvarig tjänsteman för LRFs omsorgsgrupp i Värmland blir jag bestört över flera av de reaktioner jag får från andra människor när vanvårdsfall uppmärksammas. Det är självklart för alla att det är en tragedi för djuren. Men varför har så många svårt eller omöjligt att se tragedin för den enskilda människan bakom?

Jag har aldrig stött på en djurägare som vanvårdat sina djur i uppsåt att skada dem. Det finns många bakomliggande orsaker t.ex. fysisk ohälsa, psykosocial ohälsa, ekonomiska bekymmer, okunskap m.m. Ofta har de personliga svårigheterna gått väldigt långt innan djuren börjar misskötas.

För att ta in och förstå hur någon kan missköta djur behöver man göra ett tankeexperiment. I mitt eget tankeexperiment frågar jag mig själv hur dåligt jag måste må för att börja eftersätta skötseln av mina egna djur. Svaret på frågan får det nästan att svindla. Hur dåligt behöver du må?

För att jobba med omsorg krävs ett stort mått av empati. En del kallar empatin för civilkurage och andra kallar den en mental störning. Det handlar om att våga ställa sig i en mycket obekväm situation med en eller flera människor vars djur inte längre sköts på ett fullgott sätt. Det räcker inte med enbart empati utan måste till en stor skopa mod. Mod att sätta ord på det man ser, hör och känner. Att göra detta i omsorg om den andre och djuren, inte i anfall.

Varje djurägare är ytterst ansvarig för sina djur, ett ansvar man måste svara upp mot. Djur ska skötas bra och skyddas mot lidande. Det finns inga ursäkter för att missköta djur, men det finns förklaringar till hur det har gått till.

Om det fanns fler som hade omsorg om den enskilda människan. Om det fanns fler som klarade att ställa sig i obekväma situationer. Om det fanns fler som hade civilkurage nog att säga det som behövs sägas. Om det fanns fler som erbjöd sitt stöd eller visade på andra vägar för stöd. Om. Hur ska vi komma till om?

I omsorgsgruppen har vi flera lantbrukare som har empati, civilkurage eller mental störning om man vill kalla det så. Kalla det vad ni vill, men det är modiga medmänniskor med omsorg om sina kollegor. En grupp som gör ett viktigt jobb utan att synas.

Denna artikel är min hyllning till dem. De som aldrig syns, men som gör så mycket för så många. Jag bugar mig för er, för ert mod och er omtanke om andra.

Katarina Adolfson

LRF Västra Sverige

054-54 52 66

katarina.adolfson@lrf.se