Debatt: Vattendirektivet - en gökunge i samhällsbygget

I Sverige pågår just nu införandet av EUs ramdirektiv för vatten. Detta är ett viktigt arbete för att säkerställa en god vattenkvalitet på grund, yt- och havsvatten. För Sveriges del innebär vattendirektivet ett enormt åtagande då vi har cirka en tredjedel av EU:s samlade sötvattenförekomster. Av den färska preliminära svenska statusklassningen framgår att cirka hälften av våra vattenförekomster inte klarar god status vilket är direktivets mål till år 2015. Detta trots att vi är ett av de länder i världen som har störst tillgång på sötvatten av god kvalitet.

Klassningen kommer i slutet på 2009 att fastställas av Vattenmyndigheten och övergår därefter i en icke överklagansbar miljökvalitetsnorm, MKN.

Det finns i de allra flesta fall inte några objektiva vetenskapliga kriterier för var gränsen för god vattenkvalitet går. De svenska bedömningsgrunderna utgör endast några av flera möjliga metoder för att beskriva tillståndet i vattnet. Som vanligt lägger vi upp ribban högst, t ex ungefär dubbelt så högt som Finland och Danmark när det gäller fosforgränsen mellan god och otillfredsställande status. När EU sedan kontrollerar om vi följer direktivet kräver de inte att vi skall nå vissa värden, bara att vi håller vad vi lovar, d v s att vi lever upp till de gränser vi själva sätter för god vattenkvalitet.

Vi ifrågasätter om det är rimligt att ställa tvingande lagkrav på åtgärder av enskilda verksamhetsutövare på ett sådant tunt beslutsunderlag som idag finns i form av främst expertbedömningar. Dessutom utan verkligt politiskt inflytande, vilket skapa ett demokratiunderskott i en fråga som kraftigt kommer att påverka företagens framtida konkurrenssituation gentemot andra länder. Enfärsk doktorsavhandling från Karlstads universitet bekräftar den bristande helhetssyn som kännetecknar vattendirektivets införande i relation till andra samhällsmål och just bristen på politiskt inflytande.

Det faktum att vattendirektivets kommande dotterdirektiv för miljögifter är på gång är en tydlig indikation på att det varken krävs eller förväntas att någon EU-stat gör de ekologiska målen till juridiskt bindande normer. För de prioriterade ämnena och särskilt förorenande ämnena som omfattas av detta dotterdirektiv krävs att Sverige (och alla andra EU-stater) använder MKN fullt ut. De flesta av dessa gränsvärden sätts på EU-nivån. Det är bra då de allra flesta ämnena är mycket skadliga för mänsklig hälsa och vattenlevande djur och växter.

För att vattendirektivet ska fungera på ett bra sätt är det av vikt att tillämpningen blir lika i hela EU och konkurrensneutralitet råder. Blir det inte så finns en uppenbar risk att verksamhet och sysselsättning förflyttas till de länder som tillämpar vattendirektivet på ett "generösare" sätt.

Ettarbetssättbaserat påhurvi i Sverigejobbarmed miljömålen verkar mer effektivt och ändamålsenligt med tanke på den osäkerhet som finns i bedömningarna. Det skulle också minska de svårigheter som nu finns i att lägga ribban på en rimlig nivå som accepteras av samhället i stort. Det skulle också öka acceptansen bland de verksamhetsutövare som skall utföra åtgärderna. Denna fråga är så viktig för Sverige att ett rejält politiskt omtag krävs.

Catharina Bråkenhielm, riksdagsledamot (s), Bohuslän

Robert Larsson, regionchef LRF Västra Götaland