Livsmedelsverket missar målet i ny rapport om livsmedelskonsumtion

Livsmedelsverkets rapport ”Styrmedel för en hälsosam livsmedelskonsumtion” har så stora brister att den i praktiken inte går att använda som underlag för politiska beslut. Om regeringen vill föra en effektiv folkhälsopolitik gör man klokast i att bortse från rapporten helt och hållet, det menar Björn Hellman, vd för bransch- och arbetsgivarorganisationen Livsmedelsföretagen.

Debattartikeln här nedanför publicerades ursprungligen i en nedkortad version i Altinget den 22 december.

Livsmedelsverket fick i november 2020 ett regeringsuppdrag om att utreda förutsättningarna för frivilliga branschöverenskommelser om lägre socker- och saltinnehåll i livsmedelsprodukter, samt att leverera ett kunskapsunderlag om hur intaget av energitäta näringsfattiga livsmedel kan minskas. Livsmedelsföretagen har varit – och har för avsikt att fortsätta vara – en aktiv och engagerad samarbetspartner till Livsmedelsverket i myndighetens uppdrag.

Som en del i arbetet med kunskapsunderlaget publicerade Livsmedelsverket den 12 december rapporten ”Styrmedel för en hälsosam livsmedelskonsumtion”. I rapporten har man kartlagt olika styrmedel som använts i andra länder för att främja hälsosam livsmedelskonsumtion. Tyvärr måste vi konstatera att rapporten har stora brister som i praktiken gör den oanvändbar som underlag för politiska beslut.

Till att börja med så är inriktningen i rapporten inte i linje med avsikten bakom regeringsuppdraget. Regeringen har bett Livsmedelsverket att ”beskriva vilka metoder som har effekt för att förändra livsmedelskonsumtionen i olika socioekonomiska grupper. Metoderna ska kunna användas av samhällets olika aktörer, som t.ex. kommuner och regioner, i evidensbaserat folkhälsoarbete för att minska konsumtionen av energitäta, näringsfattiga livsmedel och öka konsumtionen av fullkorn, grönsaker och frukt bland framför allt barn och ungdomar.”

”Metoder” har av Livsmedelsverket här tolkats som ”styrmedel”, vilket är en både problematisk och svårbegriplig begränsning. Tolkningen leder till en kraftig slagsida åt statligt initierade styrmedel som kräver politiska beslut och lagändringar, till exempel ekonomiska styrmedel som punktskatter och differentierade momssatser, marknadsföringsbegränsningar, samt reglering av utbud, priskampanjer och placering i butik. Formuleringarna i regeringsuppdraget pekar istället främst mot åtgärder som kan användas inom befintliga rättsliga ramverk, exempelvis riktade informationsinsatser inom skolan och vården, frivilliga överenskommelser samt lokala åtgärder och arbetssätt. Sådana insatser har dock helt valts bort i Livsmedelsverkets rapport.

Rapportens fokus på ekonomiska styrmedel och marknadsföringsbegränsningar är än mer anmärkningsvärt givet att dessa åtgärder nyligen har utretts av Statskontoret i en rapport från 2019. Den nya rapporten från Livsmedelsverket har inte mycket att tillföra det gedigna arbete som utförts av Statskontoret. Därmed har ett omfattande arbete lagts ner på att analysera saker som redan gjorts, medan andra viktiga delar lämnas helt åt sidan. Mervärdet är minimalt och det kan knappast ha varit avsikten med att ge ett nytt uppdrag till Livsmedelsverket. Detta är en oansvarig användning av skattemedel.

Livsmedelsföretagen har framfört invändningarna ovan till Livsmedelsverket. Svaret vi får är att det är ont om systematisk evidens för andra slags åtgärder än ekonomiska styrmedel. Men just därför vore det värdefullt att få en översikt av sådant som prövats på olika håll, även om det blir mer av goda exempel. Att identifiera var det saknas systematisk kunskap är också viktigt – här finns ju möjlighet att peka ut områden som bör analyseras och studeras mer för att kunna skapa sådan evidens.

Den inriktning Livsmedelsverket valt i sitt arbete med kunskapsunderlaget är inte heller i linje med den centrala delen av regeringsuppdraget, nämligen att ”undersöka och skapa förutsättningar” för en branschöverenskommelse samt att ”främja en sådan överenskommelse”. Om Livsmedelsverket valt att fokusera på frivilliga metoder skulle fakta och erfarenheter tas fram som blir till stöd i arbetet med branschöverenskommelser om salt- och sockersänkning, i linje med uppdraget från regeringen. Nu har man valt ett helt annat fokus, vilket är anmärkningsvärt och inte till gagn för att främja samarbeten på frivillig grund.

Vidare, när det gäller information och märkning är det förbryllande att läsa i rapporten att bristande information kan åtgärdas genom att exempelvis ställa ”krav på innehållsförteckningar på produkter” och att ”konsumenter exponeras för inkonsekvent och vilseledande näringsinformation”, vilket kan åtgärdas med regler som förebygger ”märkning som är falsk, vilseledande eller som kan skapa ett felaktigt intryck av livsmedlets egenskaper”. Relevansen av detta i en svensk kontext är obefintlig, eftersom det sedan länge finns EU-lagstiftning på plats som innefattar såväl obligatorisk ingrediensförteckning och näringsdeklaration som förbud mot vilseledande märkning, inklusive grundlösa närings- och hälsopåståenden.

Slutligen baseras många av resonemangen i rapporten på en uppdelning i ”hälsosamma” respektive ”ohälsosamma” livsmedel, trots att Livsmedelsverket i det avslutande avsnittet själv konstaterar att det inte finns någon sådan tydlig gräns. Det väsentliga ur ett hälsoperspektiv är långsiktiga matvanor som kan vara mer eller mindre hälsosamma, inte enskilda livsmedel. Därför blir styrmedel som riktar in sig på enskilda produkter problematiska. Även här missar Livsmedelsverket målet genom att fokusera på fel saker.

Om regeringen vill föra en effektiv folkhälsopolitik gör man klokast i att bortse från den här rapporten. Livsmedelsföretagen har sedan länge ett konstruktivt och givande samarbete med Livsmedelsverket inom flera områden. Vi hoppas och tror att den aktuella rapporten bara är ett olycksfall i det viktiga arbetet med att bidra till en förbättrad folkhälsa – ett arbete som vi och våra medlemsföretag deltar i med full kraft.

Björn Hellman, vd Livsmedelsföretagen