UTBYTESSTUDENTER UTAN LÄROPLAN

Utbytesprogram med utländska universitet är en allt viktigare del av universitetens verksamhet. Men för de enskilda utbytesstudenterna kan utlandsstudierna bli en besvikelse. Ur studiesynpunkt riskerar det bli ett bortkastat år. Internationalisering är en stark trend i den högre utbildningen. Universitet bedöms efter hur internationella de är. De lägger ner stor möda på att sluta kontrakt om utbytesprogram med andra universitet världen över och att locka till sig många utbytesstudenter. Men det brister i utbildningarnas innehåll, konstaterar Song-ee Ahn som disputerar i pedagogik vid Linköpings universitet. Utbudet av kurser, och innehållet i dem, motsvarar sällan utbytesstudenternas behov. Song-ee Ahn har följt utbytesstudenter från Korea som vistats upp till ett år vid svenska universitet, fram till en tid efter deras återkomst till Korea. - För de flesta var det ett bortkastat år när det gäller deras utbildning, säger hon. De hittade inte de kurser de behöver på engelska, eller på rätt nivå och fas i deras utbildning. Eller så hade de inte rätt förberedelse – något de kunde ha haft om de fått information i förväg. Universiteten ger i sin marknadsföring en bild av utbytesstudier som något oproblematiskt och självklart positivt, som bidrar till såväl egen utveckling och kulturell förståelse som den egna utbildningen. Det är en bild som behöver problematiseras, menar Song-ee Ahn och talar om falsk marknadsföring. - Studenterna förlorar ur en synvinkel både tid och pengar, säger hon. I värsta fall får de gå om ett helt år av sin utbildning när de kommer hem igen. Universiteten behöver kommunicera bättre med varandra om innehållet i utbildningarna. Utbytesstudenterna är också ofta socialt isolerade från svenska studenter. De bildar en egen internationell grupp tillsammans med andra utländska studenter. De lär sig mer om andra länders kulturer än om den svenska. Trots allt är de koreanska utbytesstudenterna ändå oftast nöjda med sin tid vid ett svenskt universitet. Det ser det hela mer som en allmänbildning och en kanske välbehövlig paus i sina studier. Song-ee Ahn beskriver dem som ett slags ”bildningsturister”.