Robotdjur allt vanligare i äldrevården

Över hälften av Sveriges kommuner har köpt in sällskapsrobotar i skepnad av hundar eller katter till sina demensboenden. Men hur det påverkar personalens arbete eller om robotarna ens är bra för de äldres välbefinnande utvärderas aldrig. Det visar en doktorsavhandling från Linköpings universitet.

– Så vitt jag vet är Sverige ett av få länder där det är så här utbrett. Jag tror vi är väldigt snabba på att ta till oss teknik, säger Sofia Thunberg som skrivit doktorsavhandlingen vid Institutionen för datavetenskap på Linköpings universitet.

En enkät hon gjort bland Sveriges kommuner visar att hela 52 procent har robotdjur i sina verksamheter. Det är långt fler än vad som tidigare varit känt. Robotdjuren har viss rörelseförmåga, kan ge ljud ifrån sig och reagera på människor. De flesta finns inom demensvården, men många även på korttidsboenden eller vanliga äldreboenden. De kostar inte mer än ett par tusenlappar.

Sofia Thunberg har intervjuat beslutsfattare i tio kommuner om hur de ser på tekniken. Så vitt känt är det första gången en sådan undersökning gjorts. Klart är att sällskapsrobotarna inte alltid betraktas som teknologi utan mer som en sorts gosedjur. Samtidigt menar beslutsfattarna att robotarna kan avlasta vårdpersonalen eller till och med göra att det behövs färre personal. Dessutom finns förhoppningen om förbättrad livskvalitet för de äldre.

Ingen har dock gjort någon utvärdering. Varken personal, äldre eller deras anhöriga har tillfrågats om sina erfarenheter.

Som en del av sin avhandling har Sofia Thunberg gjort nio månaders fältstudier vid ett demensboende i Motala som skaffade en robotkatt redan 2019. Det var då ett av de första i Sverige.

Hon konstaterar att för personalen innebar robotdjuret inte mindre arbete - tvärtom. Roboten blir nämligen ett nytt redskap som det gäller att använda med eftertanke. Ibland kunde den användas för att lugna, men vid lunch kunde det bli bråkigt om vem som skulle ha katten i knät. Då måste den plockas undan. En del äldre reagerade negativt på katten eftersom de identifierade sig som hundmänniskor eller inte gillade djur.

Vid en direkt fråga var personalen alltid noga med att säga att det inte var en riktig katt. Samtidigt var illusionen stark och sällskapsdjuret blev en del av gemenskapen.

– Det blir lite som att hela avdelningen leker att det här är en riktig katt och det är många som köper in en kattlåda och matskål för att det verkligen ska se ut som att det är ett riktigt djur, säger Sofia Thunberg.

På det viset ställer det nya krav på vårdpersonalen. Hur viktig personalen är visade sig också tydligt under pandemin då den pressade arbetssituationen gjorde att robotarna bara blev liggande.

Men när robotdjuret användes kunde det betyda mycket för brukarna. Personalen vittnade om att personer som inte sagt ett ord på flera år börjat prata med katten och med varandra om katten. Vissa som varit väldigt oroliga kunde minska på lugnande medicin eftersom robotdjuret verkade lugnande istället. Inte minst viktigt var att de gamla fick något att ta hand om vilket bidrog till ökad livskvalitet, enligt Sofia Thunberg.

Hennes råd till kommuner som överväger att köpa in sällskapsrobotar är att fundera noga på varför de gör det, var robotarna används bäst och hur personalen kan få stöd i att utveckla arbetet med det nya redskapet. Hon rekommenderar också att det görs en behandlingsplan för varje individ.

– Man måste se till att det inte införs för mycket eller till för många, vilket kanske istället skapar oro. Det är inte alla som det funkar eller passar för, säger Sofia Thunberg.

Fakta om enkäten: 166 av 290 kommuner svarade. 87 angav att de hade sällskapsrobotar.

Kontakt: Sofia Thunberg: 072-323 92 06; thunberg.sofia@gmail.com

Avhandlingen: Companion Robots for Older Adults: A Mixed-Methods Approach to Deployments in Care Homes, S Thunberg, Linköping University Electronic Press, publicerad online 6 maj 2024, Linköping Studies in Arts and Sciences, doi: 10.3384/9789180755740