Regeringens lex lilla hjärtat är inte tillräckligt för att skydda omhändertagna barn

- De förslag till förstärkning av LVU för att skydda omhändertagna barn, Lex Lilla Hjärtat, som socialministerns presenterar i en artikel i DN, är några steg i rätt riktning, men det är inte tillräckligt för att komma tillrätta med den svenska sociallagstiftningens brister. Tyvärr har regeringen inte lyssnat till remissinstanserna, konstaterar Jan Jönsson (L), socialborgarråd i Stockholms stad.

- Redan 2015 föreslog utredningen om tvångsvård för barn och unga att prövningen av om vård ska upphöra borde lägga särskilt vikt vid barnets inställning, hur länge barnet vistats i familjehemmet och barnets relation till såväl vårdnadshavarna som familjehemsföräldrarna. Det är ett mer detaljerat förslag än det som läggs fram nu. Att det tagit regeringen två mandatperioder att ens närma sig detta förslag är anmärkningsvärt, säger Jan Jönsson (L).

Några av bristerna som Stockholms stad påtalat i sitt remissvar är:

• Uppföljningstiden på sex månader efter avslutad vård är för kort tid. Socialnämnderna bör ha möjlighet att följa upp ett barn minst ett år efter avslutad placering.
• I fall där vårdnadshavare är så olämplig att inneha vårdnaden om barnet att det sannolikt aldrig kan komma ifråga att barnet återvänder, bör vårdnadsöverflytt kunna ske inom två år, inte efter två år. Det gäller fall där vårdnadshavaren utsatt barnet för extrema övergrepp eller våld, eller dömts för mord eller dråp på den andra föräldern eller syskon.
• Barnet behöver ges ett eget juridiskt ombud inför beslut om att vård enligt LVU ska upphöra. Annars riskerar vårdnadshavarnas intressen bli bättre representerade än barnets när det ska bedömas om de omständigheter som föranledde vården från början på ett varaktigt och genomgripande sätt har förändrats.
• När prövningen görs om vården ska upphöra måste särskild vikt fästas avseende barnets inställning, hur länge barnet vistats i familjehemmet och barnets relation till såväl vårdnadshavarna som familjehemsföräldrarna.
• Skolan som viktigaste skyddsfaktor för unga har inte alls beaktats. När en LVU-placering upphör och barnet återvänder till sin tidigare skola måste socialtjänsten få rätt att begära att mottagande huvudman sätter in insatser som motsvarar de behov som framkommit under placeringstid, så att den fortsatta skolgången leder till goda skolresultat.

Lex Lilla Hjärtat är regeringens svar på det mycket tragiska fallet då Esmeralda, 3 år, hittades död hemma hos sina biologiska föräldrar. Nu täpps vissa luckor i lagstiftningen till, men socialtjänsten behöver ges möjlighet att komma in långt tidigare.

- Socialtjänsten behöver verktyg för att sätta in insatser tidigare, innan det hunnit gå så långt att barn måste tvångsomhändertas. Men under snart åtta år av senfärdighet har regeringen inte presenterat några sådana lagförslag. Sverige fortsätter därför att ha en etiskt mycket problematisk lagstiftning, där föräldrarna konsekvent kan tacka nej till stöd under barnets uppväxt, för att senare i livet leda till att barnet måste omhändertas och låsas in, säger Jan Jönsson (L).

I en debattartikel i Svenska Dagbladet i måndags beskriver Jan Jönsson (L) de allvarliga konsekvenserna av det stora glappet mellan frivillighet och tvångsomhändertagande i sociallagstiftningen: https://www.svd.se/vi-maste-kunna-stoppa-kriminella-10-aringar