Vilse i Sahara och kokta grodor

Lek med tanken att du ingår i besättningen på en skattletarexpedition som har målet att hitta en nedgrävd kista med guldtackor som någon grävt ner någonstans i Saharaöknen. Ni har via säkra källor fått nys om att skatten ligger nedgrävd på tre meters djup exakt 100 kilometer rakt norrut från er nuvarande position. Ni tänker att ni nog ska kunna nå fram inom en vecka om ni går i en jämn och maklig takt. Ni tar sikte rakt norrut och sätter ivrigt fart för att hinna dit så snart ni kan. Första steget ni tar råkar dessvärre vara riktat en centimeter i nordostlig riktning, men eftersom avvikelsen är så liten så är den inte märkbar vilket gör att ni för vart steg ni tar hamnar alltmer ur kurs vilket gör att ni efter att ha avklarat 100 kilometer befinner er en riktigt bra bit nordost om målet. Eftersom ni hade så bråttom att komma fram så har ni inte kastat bort någon tid på att stanna upp och kontrollera att ni håller kursen vilket nu försatt er i denna situation. Ni är nu helt fysiskt utmattade och måste vila ett dygn innan ni ändrar riktningen och beger er mot skatten på nytt. Under denna tid har dock en konkurrerande expedition, som tagit det lugnt och regelbundet stannat upp och utvärderat läget, hunnit fram till skatten. Ett tomt hål i backen är allt ni finner då ni äntligen når ert mål.

Vad har ovanstående exempel överhuvudtaget med ledarskap att göra kan man tänka sig? Väldigt mycket vill jag mena, då ovanstående exempel utspelar sig varje dag på många arbetsplatser, fast i en annan tappning. Vi är ofta så upptagna med att hinna genomföra våra arbetsuppgifter att vi inte har någon tid över till att stanna upp och granska det vi gör. Detta gör att vi missar att korrigera och dra lärdom av de många små fel och avvikelser som vi regelbundet gör i vårt arbete. Detta har föga betydelse i det kortsiktiga perspektivet men kan bli förödande på lång sikt då många småfel i förlängningen läggs på hög och bildar ett problem så stort att organisationen hamnar i kristillstånd med stora organisatoriska förändringar, konflikter, neddragningar och i värsta fall nedläggning som konsekvens. Det finns en liknelse som belyser detta dilemma som jag hämtat från Senge (1994). Där beskrivs att en groda som placeras i en kastrull med kokande vatten omgående använder sina spänstiga långa ben och hoppar ur. Om man å andra sidan placerar en groda i en kastrull med kallt och behagligt vatten och gradvis ökar temperaturen, grad för grad, så kommer den stackars amfibien att bli kokt levande. Jag låter det vara osagt om detta är en myt (skulle tro det), men liknelsen med organisationsbeteende är i vilket fall den att små problem ofta väcker för lite obehag för att man ska bemöda sig att hantera dem varpå man gradvis anpassar sig till allt större problem. Till slut står man med problem så stora att man inte klarar av att hantera dem.

För att bemöta detta problem så är det viktigt att skapa en kultur och en struktur som ständigt söker dra lärdom av alla små tillfällen till förbättring och utveckling som erbjuds i vardagen. Genom att arbeta med ett sådant kontinuerligt, steg-för-steg baserat, lärande slipper man i bästa fall en del av de stora organisatoriska förändringar man skulle behövt genomföra ifall man inte regelbundet utvecklat verksamheten. Det går aldrig att vara helt förberedd på vad framtiden har i sin linda, men genom att ständigt förbättra och utveckla verksamheten i små, små steg blir man bättre rustad att möta även det man inte riktigt är förberedd för.

Stefan Söderfjäll