”Tyckologerna” smutsar ner psykologin

”Jag har sett att det funkar”, ”jag har lång erfarenhet av det här” eller ”det hjälpte mig”.  Motiveringar som dessa används ideligen för att försvara valet av metod när det kommer till psykologiskt arbete. Psykologer, konsulter, coacher och terapeuter i det psykologiska arbetsfältet har år av forskning till sitt förfogande. Ändå tenderar många att luta sig tillbaka på egna åsikter och föreställningar istället för att förlita sig på det vetenskapliga kunskapsläget. Vi kallar dem för ”Tyckologer”.

Psykologin är ingen exakt vetenskap. Människan är ett komplext studieobjekt och hur vi människor beter oss, mår, tycker och tänker är avhängigt en rad faktorer. Komplexiteten gör det på många sätt svårt, inte minst för de forskare som försöker hitta förklaringar till människors beteenden och exakta förklaringsmodeller till människors beteenden kanske aldrig ens blir verklighet. Detta motiverar dock inte att man bortser från den forskning som faktiskt finns. Forskningen ger oss generella principer för människor fungerar. Om dessa generella principer kan vi uttala oss med stor säkerhet. Om den enskilda individen är det svårare att uttala sig med samma säkerhet men genom att utgå från det generella ökar vi sannolikheten att hitta rätt förklaring eller att välja rätt metod – oavsett om det rör sig om psykologisk behandling, personlig utveckling eller arbetslivspsykologiska interventioner. Vetenskapen handlar om att generera kunskap baserad på statistiska sannolikheter. Att tro att det enskilda fallet är så unikt att generella principer inte längre gäller och att beprövade metoder därför inte biter är att blunda för dessa statistiska sannolikheter. Likaså att helt blunda för vilka metoder som har stöd och välja arbetssätt och utifrån vad man själv anser vettigt är att hoppa i galen tunna. I dessa tunnor hittar vi ofta de så kallade ”Tyckologerna”.

Att bestämt tro på en metod utan vetenskapligt stöd kan liknas vid att hålla kvar en dålig pokerhand i tron att spader sju är ett i synnerhet starkt kort – statistiken säger annat. Att tro att den egna expertisen, kunskapen och förmågan att göra bedömningar är bättre än att utgå från sund vetenskap har visat sig vara mycket vilseledande. Titta exempelvis på den metastudie som Grove m fl (2000) publicerade som tydligt visade att beslut som fattas rent mekaniskt enligt vetenskapliga principer tydligt överglänser subjektiva holistiska bedömningar. De psykologer, terapeuter, konsulter eller coacher som istället för hänvisningar till granskad vetenskap försvarar sina arbetsmetoder med motiveringar som ”Jag har sett att det funkar”, ”Det har funkat för mig” eller helt enkelt ”Jag har lång erfarenhet av just det här” visar egentligen bara att han/hon saknar såväl vetenskaplig grundkompetens som förståelse för tillförlitligheten i olika kunskapskällor. Det är förmodligen en fråga om så kallad omedveten inkompetens (Läs gärna inlägget ”Om att vara omedvetet inkompetent”). ”Tyckologerna” tycker och tror när psykologerna vet. Psykologen kanske inte vet exakt vad som förklarar en individs beteende men psykologen vet åtminstone att han/hon faktiskt inte riktigt vet och varför han/hon inte vet. Psykologen vet att han/hon uttalar sig med sannolikheten på sin sida och kan referera till de vetenskapliga källor som styrker bedömningar och val av metod.

Att låta vetenskap styra vilka interventioner man väljer, de teorier man utgår från när man avser att förklara beteenden eller vilka metoder man använder i sitt psykologiska arbete är inte en fråga om naturvetenskap kontra beteendevetenskap, vilket ofta hävdas. Istället är det en fråga om logik. Logiken är att vetenskapen strävar efter att utesluta det brus som kommer av subjektivitet och andra källor till ”kunskap” och att därigenom generera kunskap med starkt tillförlitlighet. Trots detta förekommer allehanda metoder och teoribildningar som inte ens varit i närheten av en vetenskaplig publikation. Än värre blir det när liknande metoder kablas ut från universitet världen över. Inte ens akademin tycks vara en garant för vetenskaplighet och kvalitet.”Tyckologerna” refererar gärna till någon obskyr avhandling som författats utan en enda egentlig publikation och anser sig med det ha vetenskapen i ryggen.

Vad kommer det sig då att gamla psykodynamiska skolor lever kvar, att coacher skyller alla problem på låg självkänsla och menar att det bara är att ”tänka positivit”, att så kallad ”neurolingvistisk programmering” (Microsoft Word vill inte ens erkänna ordet) ges i alla tänkbara skepnader eller att staten upphandlar dans och kuddmys under benämningen ”jobbcoaching”? Förklaringarna är säkert många och olika men i viss utsträckning står nog så kallad face validity att skylla för en del av problemen. Att inte vara insatt i psykologisk forskning gör det sannolikt svårt att skilja vetenskapligt beprövade metoder från icke-beprövade metoder, i synnerhet om dessa framstår som vettiga eller är tillsynes sunda. Med face validity avses just det – att något verkar vara på ett visst sätt och däri ligger det vanskliga. Många psykologiska teorier och metoder förefaller vara vettiga men när de prövas vetenskapligt så håller de helt enkelt inte. Tyckologerna utsätter dock aldrig något för vetenskaplig prövning och letar inte heller bland andras vetenskapliga prövningar. Istället utgår de från eget subjektivt tyckande och vad de populärt refererar till som ”beprövad erfarenhet”. Konsekvensen blir en nedsmutsning av psykologin genom att vetenskapligt etablerade principer för människans fungerande blandas upp med allehanda tyckande, åsikter och rent nonsens. Hur skall man som patient, klient, upphandlare, idrottare (eller vem man nu än är som söker psykologisk konsultation) kunna sortera ut de näringsrika bitarna i en sådan soppa?

Ansvaret ligger egentligen hos tjänsteleverantören oavsett om han/hon är psykolog, konsult, ledarskapsutvecklare, coach eller vad man nu än kallar sig. Avsaknaden av branschstandarder och det förrädiska i alla dessa diplomeringar och certifikat som skyltas med till höger och vänster gör dock att tjänsteupphandlaren, patienten eller klienten inte fullt ut kan förlita sig på att det ansvaret axlas. Genom att kräva att en redovisning av det vetenskapliga stödet för de modeller han/hon arbetar utifrån samt de metoder som tillämpas gallrar man nog bort en och annan medveten eller omedveten charlatan. På den vägen tvingas kanske ett mer vetenskapligt förhållningssätt fram och psykologin kan successivt tvättas rent från ”tyckologi”.

Referens:

Grove, W. M., Zald, D. H., Lebow, B. S., Snitz, B. E. & Nelson, C (2000) Clinical Versus Mechanical Prediction: A Meta-Analysis. Psychological Assessment, Vol. 12, No. 1, 19-30.