Träning – nödvändigt men inte tillräckligt?

De senaste åren har populärvetenskap, med Malcolm Gladwell och Mathew Syed i spetsen, gjort ”10 000 timmars-regeln” till något av ett poppsykologiskt mantra. Regeln, som gör gällande att 10 000 timmars träning krävs för att nå toppen inom ett visst område kan spåras till Simon och Chase (1973) som genom sina studier av schackexpertis konstaterade att dåtidens schackmästare hade dedikerat ungefär 10 000 timmar åt seriösa schackstudier. Den dedikerade träningens betydelse för prestation kom senare att påvisas inom en rad andra områden såsom musik, idrott, forskning och medicin och man kunde därför dra slutsatsen att 10 000 timmars träning tycks beskriva en relativt allmängiltig psykologisk förutsättning för topprestation. Men räcker 10 000 verkligen timmar verkligen? Den frågan blir extra intressant när forskarna Campitelli och Gobet gör ett återbesök i schackdomänen för att reda ut hur det egentligen ligger till…

 I nummer 20 av tidskriften Current Directions in Psychological Science presenterar Campitelli och Gobet en översikt av forskningen kring topprestationer inom just schack. Då schackexpertis är ett relativt tillgängligt studieobjekt har de senaste decennierna ackumulerat en gedigen mängd data om schackexpertis och eminenta prestationer. Campitelli och Gobet tar avstamp i Anders Ericssons teori om målmedveten och avsiktlig träning (deliberate practice) som gör gällande att medfödda förutsättningar inte begränsar individens prestationsnivå utan att prestationen är avhängig det antal timmar målmedveten träning som individen underkastar sig. Campitelli och Gobet låter detta antagande om träningens överordnade position i schackdomänen genomgå en ordentlig empirisk prövning. Genom att se över den forskning som ägnats området söker de svar på ett par relevanta frågor. Låt oss ta dem en i taget…

1. Är Deliberate Practice nödvändigt för att nå toppnivån i schack?

Svaret är kort och gott ja. Av det stora antalet schackexperter som studerats kunde författarna inte hitta någon som hade nått toppnivån utan att först ha ägnat sig åt ett stort antal timmars seriös träning. I snitt hade schackexperterna plöjt ner 10 000 timmar i sin satsning. Oavsett vilka förutsättningar krävs alltså en stor dos träning för att utvecklas och prestera. Intressant nog tycks 10 000 timmar här handla om ett snitt snarare än ett minimum vilket andra expertisforskare ofta hävdar.

2. Är Deliberate Practice i sig tillräckligt för att nå toppnivån i schack?

Frågan är alltså egentligen om vem som helst kan nå toppnivån i schack om han eller hon bara ägnar tillräckligt med tid åt målmedveten träning. Här blir det aningen mer komplext. Campitelli och Gobet för resonemanget att DP kan anses tillräckligt för att nå toppnivån givet att (1) det inte förekommer någon som inte nått toppnivån trots omfattande DP, (2) att alla som når toppnivån ägnat ungefär lika mycket tid åt DP och (3) att alla som ägnat lika mycket tid åt DP också borde prestera ungefär lika väl. Utifrån de studier som Campitelli och Gobet inkluderar i sin sammanställning kunde dock inget av dessa antaganden fullt styrkas. Bland de schackspelare som studerats förekom spelare som ägnat sig åt anmärkningsvärt mycket DP utan att kvala in bland eliten. Likaså föreföll 10 000 timmars-regeln snarare beskriva ett medelvärde än ett absolut gränsvärde och spridningen kring detta centralmått var stor. Med andra ord förekom spelare som nått toppen med betydligt mindre träning i bagaget än 10 000 timmar såväl som spelare som nått toppen efter betydligt fler än 10 000 timmar. Slutligen kunde man också se att det fanns en variation i prestationsnivå bland spelare som ägnat ungefär lika många timmar åt DP. Träningen i sig har såklart betydelse – ingen nådde hela vägen fram utan träning – men om träningen inte till fullo förklarar varför olika spelare når olika nivåer trotts samma mängd träning eller om träningen i sig inte per automatik resulterar i en viss prestation, finns sannolikt fler faktorer som spelar in i prestationsutvecklingen.

3. Vilka andra faktorer påverkar prestationsutvecklingen?

Genom att kartlägga ett antal av de faktorer som studerats kunde Campitelli och Gobet dra ett par relevanta slutsatser. Först och främst föreföll intelligens, eller generell kognitiv förmåga, ha en viss betydelse. Man skulle rimligen kunna tänka sig att intelligenta personer per automatik är mycket kompetenta schackspelare men så är nödvändigtvis inte fallet. Istället tycks det vara så att personer med en hög generell begåvning förefaller mer benägna att börja med schack i tidig ålder. Schack tycks med andra ord vara en aktivitet som attraherar personer med god logisk problemlösningsförmåga. Kanske för att den är kognitivt krävande vilket gör att personer med goda kognitiva förmågor har lättare att känna motivation för aktiviteten. Detta skulle vara föga förvånande givet spelets komplexitet. Att vara duktig och ha lätt att förstå sig på spelet är dock inte detsamma som att fullständigt behärska det, såsom mästarna gör. Att nå dit förutsätter omfattande träning vilket vi konstaterat och det tycks vara så att elitspelare nyttjar erfarenheter och kunskaper snarare än sådana logiska beräkningar som vi relaterar till generell kognitiv förmåga. Erfarenheter och kunskaper som etablerats genom omfattande träning och studier. Det intressanta i detta ligger istället i det faktum att spelare som börjar spela schack tidigt sannolikt ackumulerar en större mängd träning under sin karriär, vilket rimmar väl med Ericssons antagande om träningens betydelse.

Bland de studier Campitelli och Gobet kom att inkludera i sin översikt visade sig spelarens födelsedata ha en viss betydelse. Precis som inom många andra områden var spelare födda tidigt på året gynnade av sitt födelsedatum. Campitelli och Gobet ger ett antal rimliga förklaringar. Dessvärre utan att direkt lyfta fram de eminenta studier som kartlagt the relitive age effect vilken beskriver de fördelar ett tidigt födelsedatum medför i form av kognitiv och biologisk mognad, i jämförelse med medspelare och lagkamrater. Utöver detta kunde vänsterhänthet bidra med ett visst förklaringsvärde men utan tydliga empiriska belägg och teoretiska förklaringar.

Slutsatser?

Som systematisk översikt lämnar såklart Campitelli och Gobets artikel en del att önska. Initiativet är trotts detta fantastiskt då detta kastar ytterligare ljus över ett spännande forskningsområde. Campitelli och Gobet prestenterar inga mått på effektstorlek vilket gör det svårt att uppskatta de enskilda bidrag som träning, intelligens och andra faktorer skänker till förklaringen av prestation. Trots detta låter översiktsartikeln oss dra slutsatserna att (1) Deliberate Practice är en förutsättning för att nå toppskiktet i en så pass kognitivt krävande aktivitet som schack och (2) DP är inte i sig tillräckligt för att nå toppnivån. Kanske räcker träning en lång bit på vägen men för att utmana den absoluta världseliten krävs att man har sina synapser i ordning, i alla fall i ung ålder. Därtill hjälper det om man ser dagens ljus för första gången så snart nyårsraketerna pyrt färdigt.

Om vi då backar tillbaka till den inledande frågan. Räcker verkligen 10 000 timmar för att nå världseliten i schack så är väl det mest korrekta svaret ”nej” och det mer nyanserade svaret ”nja”. Om man skall tro den aktuella studien är omfattande medveten träning en förutsättning men ingen garanti för att man når hela vägen. Kanske är schack en så pass kognitivt krävande aktivitet att en generell kognitiv förmåga modererar sambandet mellan träning och uppnådd nivå. Hur som helst så kan vi nog känna oss relativt säkra på att 10 000 timmar av medveten, ändamålsenlig och genomtänkt schackträning gör oss förbaskat duktiga. Åtminstone betydligt bättre än vad vi blir av 10 000 timmar omedveten och ogenomtänkt träning. Hur vi tränar har onekligen betydelse och med rätt träning kan alla nå långt!