Tänk vad ett endaste litet ord kan betyda

Varje dag går miljontals människor världen runt till sitt arbete. Motiven som för dem dit varierar. En del lyckostar går dit därför att de tycker att arbetet känns roligt och meningsfullt, medan andra ser det som en nödvändighet för att få mat på bordet och tak över huvudet. Många är de som lämnar hemmet med en klump i magen av dåligt samvete för att ens partner än en gång fick dra lasset att vara hemma med sjuka barn, och de som återvänder hem efter dagens arbete alltför utpumpade och tömda på energi för att orka vara en bra förälder eller partner. Otaliga går till arbetet med ömmande axlar, sprängande huvudvärk och feberfrossa för att utföra sina arbetsuppgifter och inte låta kunder, medarbetare och arbetsgivare bli lidande.

Dessa arbetsuppgifter kan i bästa fall vara stimulerande att utföra men låt oss klargöra en sak en gång för alla, en del arbetsuppgifter är inte roliga. Jag kan själv dra mig till minnes en rad sådana som jag med vånda och tristess genomlidit under mitt yrkesverksamma liv. Ett av de mer plågsamma minnena var när jag som tonåring sommarjobbade på en brädgård och tilldelades uppgiften att i slänten vid brädgårdens utkant städa upp allt skräp som följt med i skopan då traktorn skottat undan snön föregående vinter. Detta arbete torde vid en normal arbetstakt ha kunnat genomföras på en arbetsvecka, i mitt fall tog det tre. Här fanns spikar och skruvar i hundratal, mängder av brädstumpar, alldeles för många lortiga plastbitar, stumpar av rostigt armeringsjärn och annat smått och gott som kan finnas på marken på en brädgård. Framförallt fanns där miljontals myggor och andra små flygfän som inget hellre ville än att kalasa på en finnig tonåring.

Kort sagt, människor lägger en hel del tid och energi åt att utföra sina arbetsuppgifter. De sliter med att få en balans mellan arbete och privatliv, många gånger med magsår och spruckna relationer som följd. De riskerar ibland sin egen hälsa, psykiskt såväl som fysiskt, och de försakar sin fritid och sina vänner utanför arbetet till förmån för att vara arbetsgivaren, medarbetarna och kunderna lojala och trogna. Om de är lyckligt lottade så har de goda arbetskamrater och ett arbete som stimulerar dem och känns meningsfullt. Har de inte det så är lönen många gånger deras huvudsakliga skäl till att gå till jobbet om dagarna. Lönen betalas som regel ut en gång i månaden. För många är den alldeles för liten för att räcka till att betala för mat och husrum varför de tvingas söka extra inkomster på annat håll och därmed försaka än mer av sitt privatliv.

Det finns ett ord som varje arbetsledare borde lära sig att använda i avsevärt större utsträckning, framförallt i de fall där medarbetarna inte är så lyckosamma att de har ett berikande och stimulerande arbete. Detta ord ”glöms” eller ”väljs” många gånger bort därför att man tycker att det inte behövs, då medarbetarna ju faktiskt får lön för att göra sina arbetsuppgifter. Det man inte tänker på, eller kanske ens är medveten om, är att lönen har föga betydelse för vårt behov av samhörighet. Den utgör endast den instrumentella överenskommelsen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det ord som jag tänker på bildar ett alldeles utmärkt komplement till detta instrumentella utbyte, då det signalerar respekt, uppskattning, bekräftelse och synliggörande av individen, samtliga nödvändiga komponenter i att främja samhörighetsbehovet. Ordet är kort och gott ”tack”. 

Stefan Söderfjäll