Pengars irrationella inverkan!

Heyman och Ariely (2004) lät i en studie ett antal personer utföra en bedrövligt tråkig uppgift. Deltagarna presenterades för en bildskärm på vilken en kvadrat och en cirkel upptog var sin sida. Uppgiften bestod i att, med musens hjälp, dra cirkeln till kvadratens mitt och släppa den där. När detta var utfört så försvann cirkeln och en ny cirkel dök upp. Instruktionen var att föra så många cirklar som möjligt till kvadraten under fem minuter.

En grupp av deltagare fick veta att de skulle få 5 $ för besväret. En annan grupp erbjöds en lägre belöning (50 cent) medan, slutligen, en tredje grupp inte erbjöds några pengar alls utan enbart tillfrågades ifall de kunde tänka sig att ställa upp på att delta i denna studie. Den första gruppen (5 $) förde i genomsnitt 159 cirklar till kvadraten på dataskärmen, vilket var drygt 50 % bättre än de genomsnittliga 101 cirkelleveranserna gruppen som erhöll en lägre ersättning (50 cent) mäktade med. Detta är ju i enlighet med rim och reson, bra pröjs borde ju vara förenat med bättre prestation, inte minst vid en sådan evinnerligt enahanda uppgift. Med andra ord så skulle man, i linje med detta, kunna förvänta sig att volontärerna (deltagarna som inte erbjudits någon ersättning för att ställa upp) borde prestera sämst av alla. Denna grupp flyttade i snitt 168 cirklar! Det vill säga fler än den bäst avlönande gruppen. Detta trots att de gjorde det helt och hållet ideellt.

Hur kan man förstå och förklara detta till synes irrationella beteende? En förklaring skulle kunna vara att de grupper som fått betalt (oavsett hur mycket) har den ekonomiska ersättningen som huvudsakligt motiv till sitt handlande. Den grupp som då fått en liten ersättning bjuder då till motsvarande i engagemang. Ersättningen erbjuder så att säga en måttstock mot vilken man kan avgöra vilken insats man ska lägga in. Den grupp som inte fått något betalt för besväret måste däremot finna ett annat motiv till sitt handlande och en annan måttstock att mäta insatsen mot. Det skulle kunna vara att helt sonika ställa upp och vara schysst när en annan människa ber om en tjänst, vilket är en uppfattning som de flesta människor vill ha om sig själv. Ju mer man då bjuder till under uppgiftens fem minuter, desto mer investerar man således i synen på sig själv som en hyvens person. En hyfsad måttstock.

Stefan Söderfjäll, Fil. Dr