Om självrättfärdigande och bevarande av en positiv självuppfattning

Man brukar inom psykologin ibland beskriva människor som ett slags naiva vetenskapsmän som ständigt försöker förstå sitt eget och andra människors beteende. Detta är ganska naturligt eftersom man genom att förstå också kan förutsäga och därigenom på ett bättre sätt hantera de situationer man ställs inför. Drivkraften att förstå vårt eget beteende visar sig inte minst vid de situationer då vi misslyckats eller gjort något dåligt. Dessa beteenden och tillkortakommanden bryter mot behovet att se sig själv som en kompetent, duktig och bra människa med sunt förnuft och goda värderingar. Detta glapp mellan faktiskt beteende och önskad självuppfattning kan leda till ett slags olusttillstånd som brukar gå under benämningen kognitiv dissonans (Festinger, 1957). Kognitiv dissonans uppstår vid de situationer där det råder en inkonsekvens mellan tankar och beteenden, inte minst i de situationer där beteendet bryter mot en önskvärd självuppfattning. Då dissonansen uppstår väcks en drivkraft att reducera denna olust, vilket kan göras med hjälp av ett antal övergripande strategier (se exempelvis Aronson m fl., 2002). En strategi skulle kunna vara att helt enkelt förändra självbilden som en konsekvens av beteendet, så att ett misslyckande gör att man sänker eller tonar ner något av ens positiva självbild så att den bättre går i linje med misslyckandet. Detta är dock en strategi som oftast får stå åt sidan för en mer självbevarande strategi som handlar om att rättfärdiga beteendet (misslyckandet) så att självbilden bevaras intakt.

Det finns olika typer av rättfärdiganden en individ kan använda sig av. Ett rättfärdigande är att söka en yttre förklaring till ens tillkortakommande, såsom att exempelvis skylla på dåligt stöd, bristande tid och resurser, för mycket annat att göra etc. Ett annat är att helt enkelt förändra attityden till prestationen och intala sig att det inte är så viktigt att prestera bra på just denna typ av uppgifter. Ta som exempel en person som vid ett utvecklingssamtal får höra att chefen tycker att han eller hon under det gångna kvartalet har underpresterat när det gäller försäljning av produkt X. Personen kan då antingen se det hela objektivt och söka hitta en strategi för att öka försäljningen. Detta kräver dock att personen kan distansera sig så pass att han eller hon inte ser det hela som ett personligt tillkortakommande. Ifall det hela ses som ett hot mot den positiva självuppfattningen så kommer individen att uppleva dissonans och känna ett behov av att reducera denna. Detta kan ske genom att personen helt enkelt dämpar självuppfattningen (Jag är inte så bra som jag trodde) eller, mer troligt, att personen rättfärdigar sitt beteende med att han eller hon inte fått tillräcklig utbildning, att lönen är för låg, att han eller hon legat sjuk, haft för mycket att göra eller fått för dålig information. Alternativt ifrågasätter individen hur viktigt det egentligen är att sälja produkt X, då produkt Y och produkt Z också finns i sortimentet.

Problemet med dessa självbevarande tankebanor är att de påverkar den framtida motivationen, de framtida intentionerna och det framtida beteendet såtillvida att personen fortsätter som vanligt utan att ifrågasätta sitt beteende alternativt tappar motivationen till beteendet. Yttre förklaringar gör att personen inte själv behöver göra någon framtida förändring, och förändrad attityd till beteendet gör att individen blir mindre motiverad att framgent förbättra sin prestation. Ett ytterligare sätt att bevara och försvara sin självbild är att redan i förväg, innan en prestation, söka en yttre förklaring för att på så sätt handikappa sig själv så att den yttre ursäkten redan är klar ifall man skulle misslyckas. Detta kallas för en självhandikappande strategi (se exempelvis Berglas & Jones, 1978) och skulle kunna exemplifieras av studenten som låter bli att plugga inför tentamen, idrottaren som simulerar skada inför tävlingen, eller den anställde som gör sig själv till något av martyr genom att gå omkring och ständigt plocka undan och städa upp efter andra inför tillsättningen av en ny chefstjänst. Ursäkten är därmed klar ifall han eller hon inte får tjänsten: ”Det är inte så konstigt att jag inte fick tjänsten, för jag hinner ju inte visa vad jag går för då jag får lägga all min tid på att hålla efter andras slarv.”

Dessa självbevarande effekter gör människor blinda för sina tillkortakommanden vilket kan vara direkt förödande i en verksamhet som präglas av snabb utveckling och förändring samt höga krav på prestationen och utvecklingen av densamma. Denna tankefälla bör utmanas och kan så göras genom att man som ledare undviker att söka yttre förklaringar till problem, utan i stället frågar sig vad man själv kan göra och vad man själv bidrar med i problembilden, ber personal och medarbetare om feedback på vad de tycker att man ska göra annorlunda samt att be dem om att också fråga sig själva vad just de kan göra för att komma tillrätta med ett problem.

Stefan Söderfjäll