Om irriterande människor och behovet av autonomi.

Något av det mest irriterande jag vet är människor som, utan att ha blivit ombedda, envisas med att ta med sig sin egen musik då de går på fest hos andra.

Irriterande person: ”Här, sätt på denna, jag tog med lite schysst musik”.

Jag (säger): ”Ehhh....okej...vad roligt”.

Jag (tänker): ”Idiot, ta din skiva och gå hem och lyssna!!!”

Varför kan man inte respektera värdens eget omdöme om vilken musik som passar för aftonen. Dessa personer är nästan lika irriterande som de som, var gång de sitter på ett flygplan, gör det till en kamp på liv och död att få breda ut sina feta underarmar på hela det gemensamma armstödet. För att inte tala om de som stannar upp och förvirrat tittar sig omkring så snart de kommit upp eller ner för en rulltrappa eller ut från ett tunnelbanetåg. Till synes helt omedvetna om att de stänger utrymmet för de människor som kommer bakom och som också vill komma fram. Riktigt irriterande är såklart också de så kallade ”Ja, men-personerna” som satt i system att bemöta i stort sett varje uttalande man yttrar med ett överlägset ”Ja, men....” och ett äckligt flin på läpparna. Dessa förhatliga individer tar synnerligen effektivt kål på all lust till att vädra sina tankar i deras närhet. I kategorin irriterande människor finner vi också ”Låt mig få berätta hur du ska tänka-människorna”. Det är de som frekvent far med uttryck såsom: ”Nej, men så kan du väl inte tänka”, ”Du måste se det så här”, ”Tänk positivt” etc. De har, i all välmening, gjort det till sitt kall att patentsätta facit på vad som är rätt och fel sätt att tänka i olika situationer och därefter sprida denna självpåtagna livsvisdom till sin omgivnings stora förtret.

När vi ändå håller på så kan vi lika gärna lägga till ”Måste och får-inte människorna” i skaran. Det är de som lägger till ett ”måste” eller ett ”får inte” i var och varannan mening. ”Nu måste du göra så här”, ”Nu får vi inte göra så där” etc. som om situationen var ödesbestämd, vilandes på något slags naturlag som fullständigt eliminerade alla alternativa val och handlingsvägar. Det finns naturligtvis många fler ”typer” att sätta in i skadern av irriterande personer, och jag låter erkänna att jag raljerar, och får väl försöka återvinna någon form av självdistans med att inse att jag själv säkerligen ingår i någon annan människas kategori av irriterande personer. Än mer bär det mig emot att inse att jag själv antagligen då och då även agerar i stil med ovan nämnda människoskara som jag alldeles just spytt min galla över. Jag tar i sådana fall tillfället i akt att högst ödmjukt framföra min ursäkt till den eller de som drabbats och bjuder in till en gemensam reflektion över varför jag, och alla som händelsevis känner som jag, har så svårt för dessa beteenden. Anledningen är att de, vart och ett på sitt sätt, begränsar min möjlighet att få mitt tredje fundamentala psykologiska behov tillfredsställt. Det jag åsyftar är behovet av autonomi, eller behovet av att känna att man är fri att själv välja sina tankar och sitt handlande, har en möjlighet att påverka och fatta egna beslut samt tillåts vara sig själv.

Att inte vara, eller åtminstone uppleva sig att inte vara, autonom betyder att man känner sig pressad, styrd, kontrollerad och/eller tvingad till att vara på ett visst sätt. Man känner sig instängd i ett hörn, i avsaknad av utrymme och möjligheter, begränsad och kvävd som en följd av omgivningens handlande. Det innefattar att hålla inne med de tankar och åsikter som är ens egna genuina eftersom de inte upplevs ha något utrymme och/eller värde i den sociala situation man befinner sig i. Upplevd avsaknad av autonomi innebär också att man agerar på ett visst sätt, inte för att man själv vill det, utan för att känner sig tvungen att rätta sig efter omgivningens krav och förväntningar.

Autonomi är viktigt av den enkla anledningen att det möjliggör för individen att utveckla en känsla av helhet, där ens beteende och ens viktigaste attityder, åsikter och värderingar går hand i hand. Alternativet är en känsla av främlingskap eller alienation till sig själv och sitt handlande där beteendet står i kontrast mot ens egentliga ambitioner och önskemål. Genom att känna sig fri att handla och göra självständiga val, samt tillåtas inneha och uttrycka sina egna åsikter, så kan individen gradvis utforska och interagera med sin omgivning och successivt internalisera sitt beteende och integrera det med sin självuppfattning. Egentligen är det rätt så logiskt att vi strävar efter att vårt handlande ska återspegla och gå i linje med våra tankar och känslor. Det är att flirta med det absurda att medvetet försöka agera annorlunda än det man tycker, tänker och står för. Det skulle till exempel innebära att man regelbundet tvingade i sig den vidrigaste sörja till mat, att man enbart sökte umgänge med de personer man ogillade allra mest och att man utan att tveka tackade nej till det drömjobb man suktat efter sedan man var liten.

Genom att vistas i en tillvaro där man överlag tillåts agera i linje med, eller åtminstone ge uttryck för, sina åsikter och önskemål slipper man göra våld på sig själv. Detta bäddar för utveckling av en sund självuppfattning där man känner sig som ett med sitt handlande, som en ”hel” människa. När vi agerar utan att kunna hitta några uppenbara yttre orsaker (lön, hot, bestraffning, vinna andras uppmärksamhet etc.) till vårt handlande så tenderar vi att börja förlägga orsaken till vårt beteende inom oss själva (Aronson, 2003). Det är detta som avses med att internalisera beteendet. När detta sker så börjar vi i högre utsträckning att se beteendet som något självvalt som går i linje med våra värderingar och preferenser.

Att å andra sidan uppleva sig styrd och kontrollerad hämmar och begränsar denna internaliseringsprocess. Det är helt enkelt inget roligt. Det behöver man inte vara trotsig treåring eller revolterande tonåring för att tycka, även om behovet av autonomi kanske tar sig allra starkast uttryck hos dessa. Men den som någon gång i vuxen ålder befunnit sig i ett destruktivt förhållande där partnern svartsjukt kontrollerat varje steg och andetag man tagit vet vad otillfredsställd autonomi för med sig. Detsamma gäller den som befunnit sig på en arbetsplats där man haft oturen att hamna under en chef som styrt verksamheten med järnhand, utan att lämna minsta utrymme för medarbetare att delta med synpunkter och idéer. Konsekvensen blir att man förhindras att känna sig som ursprunget till sitt eget handlande, och att man i stället upplever sig kontrollerad. Detta har i hundratals vetenskapliga studier visat sig ha en negativ inverkan på människors motivation, känslor, attityder och prestationer, i arbetslivet såväl som i privatlivet.

Stefan Söderfjäll, Fil. Dr (hämtat ur den kommande boken om motivation och ledarskap)