Maxprestation, generell prestation eller både och?

Arbetsprestation är möjligen organisationspsykologins mest studerade fenomen. Inte som fenomen i sig utan som ett kriterium för olika urvalmetoder eller som resultat av olika interventioner. Mindre intresse har dock ägnats arbetsprestationen i sig. Är det samma personer som står för en hög högsta prestation som för en hög generell prestation? I en relativt ny metastudie undersöktes just detta med ambitionen att belysa arbetsprestationen i sig.

De flesta av oss går till jobbet varje dag och arbetar på i maklig takt. Förmodligen lyckas vi undanröja det mesta som under dagen hamnar i ”att göra högen” på skrivbordet. En vanlig arbetsdag inträffar i regel inget akut eller kritiskt så vi kan gnata på utan att behöva kavla upp skjortärmarna allt för högt. Detta är vad vi kan kalla för vår generella arbetsprestation – eller typprestation – vilken helt enkelt är vad vi presterar när vi inte tvingas ta i lite extra. I kontrast mot detta kan vi tänka oss den där dagen som då och då inträffar, den där dagen då omständigheterna tvingar oss att överträffa oss själva. Det kan vara när en stor leverans omgående måste lämna byggnaden, när en sträng chef hänger över axeln på oss eller när vi ställs inför att lösa ett problem eller en situation som vi aldrig tidigare stött på. Sådana situationer lockar fram vår maxprestation – den prestationsnivå som vi under kortare perioder kan uppbåda om vi verkligen lägger manken till, ägnar arbetet vår fulla koncentration och anstränger oss till det yttersta.

Att skilja typprestationen på jobbet från maxprestationen på samma sätt som beskrivs i stycket ovan är väl långt ifrån orimligt. Sannolikt kan de flesta känna igen sig i skillnaden mellan de dagar på jobbet då allt bara rullar på och de där dagarna då man verkligen tvingas bita i. Trots detta har olika former av arbetsprestation studerats långt ifrån lika mycket som arbetsprestation har använts som ett resultat eller utfall för vetenskaplig prövning av andra faktorer. Exempelvis är arbetsprestationen det givna kriteriet för hur bra olika metoder för personalurval fungerar. Ett antal studier har dock tagit sig an utmaningen att nyansera själva prestationsbegreppet och nu har dessa alltså summerats i en metastudie.

Beus och Whitman (2012) bestämde sig för att undersöka om typprestation och maxprestation kan anses vara två sidor av samma mynt – eller annorlunda uttryckt om de som står för hög maxprestation också står för en hög typprestation. För att göra detta behöver man ta reda på sambandet mellan personers maximala och generella prestationer. Vidare bestämde sig forskarna för att undersöka om andra faktorer påverkade hur starkt detta samband var. De inkluderade 22 resultat från studier som undersökt sambandet och genom att analysera dessa kunde de bland annat dra följande slutsatser:

1.  Sambandet mellan typprestation och maxprestation var medelstarkt (p=0.42)

2.  Att sambandet inte var starkare än så tyder på att det finns en meningsfull distinktion mellan begreppen typ- och maxprestation.

3.  Sambandet mellan maxprestation och typprestation var starkare för högkomplexa jobb än för jobb med lägre komplexitetsgrad.

4.  Sambandet mellan maxprestation och typprestation var starkare om prestationsmåtten var objektiva jämfört med om de var subjektiva.

5.  Vissa personlighetsvariabler samt kognitiv förmåga var mer relaterat till maxprestation än till typprestation.

I sin diskussion lyfter Beus och Whitman (2012) fram några praktiska konsekvenser dessa resultat får. Den relevanta frågan blir här om det är typisk eller maximal prestation som är viktigast i ditt arbete? Detta skiljer sig såklart från arbete till arbete. I vissa yrkesroller är den generella arbetsprestationen av mindre betydelse samtidigt som maxprestationen är helt avgörande. Tänk exempelvis en insatspolis som gör relativt få ingripanden på ett år men när det väl beger sig rör det sig om extrema situationer och mycket skarpa lägen. Då gäller det att ge sitt yttersta. I många industriarbeten råder det motsatta, den maximala prestationen har relativt låg inverkan på helhetsresultatet men det är ytterst viktigt att produktionen flyter på i en stabil takt. Kort och gott blir detta avgörande för hur man gör sina urval vid nyanställningar och befordringar – vill vi veta vad en kandidat KOMMER ATT prestera på daglig basis eller är vi intresserade av vad kandidaten KAN göra?

Metastudien:

Beus, J.M., & Whitman, D. S. (2012). The relationship between typical and maximum performance: A meta-analytic examination. Human Performance, 25(5), 355-376.