Kan man inte så vill man inte!

Tänk dig hur det vore att ingenting kunna och att ingenting förstå. Att gå runt (vilket man i och för sig inte heller skulle klara av i så fall) i tillvaron fullständigt inkompetent och oförmögen till någonting. Man skulle således inte ha en aning om hur man skulle bära sig åt för att exempelvis äta, andas, prata, tänka, pilla sig i naveln, läsa denna bok, jonglera med en fotboll eller skala en saftig blodapelsin. Tanken är såklart helt absurd. En individ som saknade alla former av kompetenser och färdigheter skulle inte överleva länge. Tack och lov så föds vi med de mest grundläggande förmågorna. Vi behärskar omedelbart andningens sköna konst, vi klarar av att suga i oss den livgivande födan från mammas tuttar och vi klarar av att skrika för högan hals när vi är trötta, hungriga eller har ont i magen. Utöver dessa basala färdigheter så kan vi dock inte så särdeles mycket. I och för sig så ska vi på intet sätt förringa förmågan att äta, sova, kissa och bajsa men ifall vi inte inhämtade fler färdigheter genom livets gång så skulle vi vara tämligen beroende av andra människors omsorg. Därför är det lyckosamt att människan tycks rustad med ett inneboende psykologiskt behov som går ut på att aktivt inhämta kunskaper och färdigheter, nämligen behovet av kompetens. Tack vare denna inneboende drivkraft så lär vi oss efterhand det mesta vi behöver för att klara oss genom livet.

Inte nog med att kompetens och färdigheter hjälper oss att hantera allehanda nödvändiga och mindre nödvändiga saker i vårt liv. Det är dessutom stimulerande bara att inhämta och erhålla den i första läget, även om den inte kommer till så mycket praktisk användning. Kompetensen och behovet av densamma har så att säga ett egenvärde, utöver det instrumentella värdet av det som den kan användas till att åstadkomma och klara av. För att dra en liknelse så skulle man kunna säga att kompetensen/färdigheten att exempelvis göra frivolter, med förbundna ögon och bakbundna händer, ståendes på ett ben skulle kunna ha det instrumentella värdet att man får applåder, uppmärksamhet och blir rekryterad till ett prestigefyllt cirkussällskap. Men det skulle samtidigt kunna ha egenvärdet att det kändes förbaskat stimulerande att överhuvudtaget klara av ett sådant konststycke, efter många och långa timmars träning och misslyckade försök. Denna kompetensens egenvärde utgör en viktig förutsättning för att ett litet barn ska börja utforska världen, eftersom barnet i tidig ålder knappast hyser någon särdeles medveten tanke om vad de erhållna färdigheterna ska användas till i förlängningen.

Att vara och att känna sig inkompetent är högst olustigt. Den som någon gång befunnit sig i en situation där man regelbundet fått kvitton på att man inte räcker till eller presterar under normer och förväntningar (egna eller andras) vet vad jag menar. Bara tanken på att behöva bära epitetet ”oduglig”, ”inkompetent”, ”värdelös”, ”sopa” väcker säkert en hel del ångest hos den som någon gång i livet befunnit sig i en sådan miljö där man inte räckt till, vare sig detta epitet tillskrivits oss av andra eller av oss själva. Det kan ha varit i idrottslaget, i skolan, i en relation eller på arbetsplatsen. Vi vill helt enkelt känna att vi klarar av och behärskar de utmaningar och problem som vi ställs inför i våra liv, må de vara tekniska, sociala, fysiska, praktiska eller logiska. Detta eftersom det är både frustrerande och nedbrytande att känna sig otillräcklig, samtidigt som det är förenat med stort välbefinnande att känna sig stark, kapabel och duktig.

Precis som när det gäller behovet av samhörighet så är kompetensbehovet högst påverkbart inom ramen för det som sker mest hela tiden i vår vardagliga organiserade sysselsättning, vare sig det är ett arbete, idrott, skola eller annat. Ta en arbetsplats som exempel. I mötet med våra arbetskamrater och chefer får vi kontinuerligt kvitton på vår kompetens alternativt brist på densamma. Vi får kommentarer och feedback på vår prestation, vi jämför oss med andra, vi märker om vi når upp till våra mål, vi vinner eller förlorar olika tävlingar och vi känner av om arbetsuppgifterna är oss övermäktiga eller inte. I den mån arbetssituationen (de faktiska arbetsuppgifterna tillsammans med återkopplingen från vår omgivning) signalerar och får oss att känna att vi är kompetenta så kommer det att påverka vår upplevelse och inställning till arbetet. Det utgör i princip en förutsättning för om vi ska kunna känna någon motivation överhuvudtaget, kontrollerad eller autonom. Att gå runt med upplevelsen att man inte kan, och heller inte tror att man kan lära sig, leder ofrånkomligen till att man vill dra sig undan från denna miljö för att slippa känna på det viset. Det vill säga, konsekvensen av en arbetsmiljö som gör det svårt eller omöjligt för individer att få sitt behov av kompetens tillfredsställt är en ökad frekvens av omotiverade medarbetare.

Denna omotivation bidrar sedermera till ytterligare försämrad utveckling, lärande och prestationer vilket renderar än mer negativ återkoppling från omvärlden. Detta riskerar i förlängningen att bidra till en ond spiral som till slut leder fram till det som brukar kallas för inlärd hjälplöshet (Peterson m fl., 1995). Detta tillstånd innebär i stort sett att man efter tillräckligt många nederlag och misslyckanden blir blind och döv för sin egen kompetens, förmåga och möjligheter att hantera framtida problem. Tidigare misslyckanden generaliseras till att förutsäga hur det kommer att gå framöver (åt pipan jämt). Ta exempelvis den stackars friaren som gång efter gång gått på pumpen på danshaket då han bjudit upp till en svängom. Alla som någon gång fått nobben till en dans vet hur förödmjukande det kan vara, men förhoppningsvis har nästa invit burit frukt, vilket återställt självförtroendet till normalläge igen. För den som gång efter gång blivit motad vid dansgolvets grind blir förnedringen dock förr eller senare för tung att bära, varför uppgivenhet blir en rätt så förståelig respons. Precis som upprepat slit på kroppens muskler och leder kan leda till kronisk värk så kan upprepat slit på kompetensbehovet leda till ett slags kronisk omotivation. Framförallt om man misslyckas på många av livets arenor, exempelvis i skolan, på jobbet och i nära relationer.

Mättande av kompetensbehovet utgör således en viktig förutsättning för att människor ska känna motivation till det de håller på med. Känner vi oss inkompetenta och/eller oförmögna att inhämta nödvändig kompetens så blir den naturliga reaktionen att vi försöker göra så lite som möjligt. Hur säkerställer chefer och ledare i olika organisatoner att människor känner att de utvecklar sin kompetens och blir bättre på sitt arbete? Ingen aning, men de som gör det kan med all säkerhet räkna med färre samtal där man måste ringa in vikarier, färre röda siffror i resultatrapporterna och färre missnöjesyttringar från medarbetarna och kunderna.

Stefan Söderfjäll, Fil. Dr (ur den kommande boken om motivation och ledarskap)