Hur ligger det till med ”10 00 timmars-regeln”?

För 40 år sedan visade Simon och Chase att det bakom schackexpertens eminenta prestationer ligger hela 10 000 timmars träning. En slutsats som sedan kom att replikeras och generaliseras till andra aktiviteter och domäner, så till den grad att det idag är svårt att hävda annat än att omfattande träning föregår topprestationer inom så gott som alla områden. Det tycks dock ha dröjt in på 2000-talet innan 10 000 timmars-regeln fått en plats i allmänkunskapen. Den populärvetenskapliga litteraturen förtjänar nog ett ödmjukt tack för det. Som med alla popvetenskapliga är det dock motiverat att se upp med förenklingar och omotiverade slutsatser. Kanske är det därför på sin plats att 10 000 timmars-regeln nyanseras.

Omfattande träning förutsätts för att nå toppen inom en idrott, konstgren eller ett yrke. Punkt. Kanske är det just den insikten som är ”10 000 timmarsforskningens” (om jag lite slarvigt får kalla den eminenta expertisforskningen så) främsta bidrag till vår förståelse för hur människor utvecklar de spetsförmågor som möjliggör OS-guld, fantastiska kompositioner eller livräddande kirurgiska ingrepp. Inte för att den insikten i sig är så pass förvånande att den kräver replikerade studier, utan snarare för att den riktar vårt fokus från det talangbegrepp som grumlat förståelsen för expertis och framgång. Talangfrågan får med den gedigna kunskap som vetenskapen ackumulerat anses uttjatad. Det finns lika mycket en operationell och fungerande definition av talang för exempelvis fotboll som det finns en fotbollsgen. Däremot finns det gott om data som motbevisar att kompetens i unga år (talang?) utgör en prediktor av senare prestationsnivå. Innebär det att det inte finns talang? Nej, inte nödvändigtvis men studiet av ”talangens” betydelse är omöjlig om vi inte vet vad ”talang” är för något.

Om talangfrågan visat sig vara en återvändsgränd i studiet av expertisutveckling har träningens betydelse visat sig vara en rak motorväg som sträcker sig mot horisonten. Sedan Simon och Chase (1973) visade att varje schackexpert kunde notera 10 000 timmars träning på sitt CV har samma tendens påvisats inom en rad andra områden. 10 000 timmars träning tycks alltså ligga bagaget hos så gott som varenda expert. Det popetenskapliga mantrat som, med all välvilja, spridits för att inspirera gamla och unga att våga drömma och göra en extra mil i löparspåret, får dock anses vara en grov förenkling av komplexa samband. Att bara bläddra fram i kalendern och räkna fram den dag där man äntligen skall få pricka av den tiotusende träningstimman kommer inte hjälpa. Åtminstone inte om man skall tro den forskning som följt på Simon och Chases (1973) upptäckt.

Låt oss börja med paradoxen. ”Alla kan bli bäst i världen…”. Så låter det ofta och förmodligen ligger det ett stort mått sanning i det. Problemet uppstår först när frasen följs av bisatsen ”bara man är beredd att lägga ner 10 000 timmar på träning”. Ett sådant uttalande faller lite på sin egen orimlighet. Om alla skulle ägna 10 000 timmar åt låt säga tennis så skulle detta i så fall resultera i paradoxen att alla når eliten samtidigt som eliten upphör att existera eftersom det inte längre finns någon subelit. 10 000 timmar av träning gör sannolikt vem som helst, oavsett startpunkt, fantastiskt kompetent. Genom 10 000 timmar ackumulerar man den kunskap och de kognitiva förmågor som möjliggör vad självaste Kahneman kallar för intuitiv expertis. Huruvida 10 000 timmar är ett genomsnitt eller ett minimum för expertis har diskuterats men hur som helst är det i vilket fall inte en magisk gräns för när amatören plötsligt blir expert.

I mässandet om 10 000 timmar missar man den kunskap som samlats de senaste 40 åren. Träningsforskningen stannade inte vid konstaterandet att träning ger resultat. Istället gjorde den vad all sund vetenkap gör och började söka djupare kunskap om studieobjektet. Snart utkristalliserades en nyanserad bild av träningens verksamma ingredienser. Med Anders K. Ericsson i spetsen växte teorin om ”Deliberate Practice” fram och vips stod det klart att det inte var mängden träning i sig utan mängden av ändamålsenlig träning med avsikt att förbättra specifika aspekter av sitt utövande, som var av primär betydelse. Kunskapen om Deliberate Practice är allt för omfattande för att summeras här men för enkelhetens skull kan den beskrivas som något långt bortom vad vi är vana att göra när vi tränar vår idrott, vårt instrument eller försöker utvecklas i vårt yrkesutövande. Att bara gå till träningen och göra vad man blir tillsagd är inte ett vinnande koncept. Istället tycks det handla om att ständigt utmana sin egen förmåga, att ta sig an saker man inte klarar av, att komponera övningar som precist svarar mot faktiska moment i utövandet, att upprätthålla full koncentration, och repetera, repetera och repetera. Deliberate Practice är per definition otillfredställande för att inte säga demotiverande i sig och ger liten direkt förstärkning då träningen utformas på ett sätt som gör att utövaren ägnar större delen av sin tid åt att misslyckas. Detta förväntas man uthärda i sisådär 10 år för att nå toppen.

Regeln kan också ifrågasättas rent metodologiskt. Även om det finns eminenta experiment som visar att hård träning kan lyfta prestationer till fantastiska nivåer, så bygger expertisforskningen i mångt och mycket på retrospektiva studier. Hur man än vrider och vänder på det är enkla kausala samband så gott som omöjliga att dra från sådan. Att hård träning ger resultat stämmer med största sannolikhet men går det att utesluta andra delikata ingredienser i expertreceptet? Om vi börjar titta på vad som krävs så tycks det alltså handla om hård, målmedveten och relativt demotiverande träning. Vem är hon/han som är beredd att utstå 10 år av sådan? Träningen skulle i så fall vara en så kallad medierande variabel mellan motivation och personlighet och expertis. Att säga att ”det är bara att träna i 10 000 timmar” är ungefär som att påstå att man kan undervattenssimma till Öland om man bara håller andan. Det skall till en ytterst målmedveten person för att orka med en satsning mot OS. Kanske hittar vi en komponent i det vi kallar talang i ett väl tillspetsat personlighetsdrag? Och vilka yttre förutsättningar krävs? Vilen omgivning? Vilken ekonomi? Är det ens värt att tala om talang om förutsättningarna ligger utanför individen? I så fall skulle de flesta företag med hyffsad ekonomi kunna skapa talang hos vem som helst genom en enkel banktransaktion.

10 000 timmars-regeln är hämtad ur gedigen forskning och stora datamängder. Intressant nog missar vi ofta andra relevanta inslag i samma forskning. Kanske för att det är långt ifrån lika spännande att läsa om hur de absolut bästa såg efter sin kost, som det är att läsa om hur Gunde Svan plockade bort blyspetsar från stavarna och optimerade handduksanvändandet efter duschen. Hur proffsen konsulterade de bästa fysiologerna och gick hem och sov middag varje dag inspirerar nog inte lika mycket som att Tiago Correia värvades direkt från gatan till Machester United. Vägen till toppen via omfattande träning är lång, följer ett komplext gatsystem som kantas av såväl slump som stöttande vägräcken. Mycket skall klaffa om man skall nå hela vägen, och kanske kan något så enkelt som tillfälligheter eller skador skicka ner ridån för ett lovande karriär.

Så vad kan vi då anse oss veta? Ja en sak man kan känna sig relativt säker på är att om man aspirerar på en elitkarriär gör man nog bäst i att börja se över hur man tränar och optimera träningsformerna i linje med Deliberate Practice. Kanske bör man också fundera på hur man skall klara av att hålla motivationen uppe och vilket stöd man kan hitta. Detta gäller oavsett hur ”talangfull” man är. Om man har vant sig vid att ”ha det där lilla extra” är det kanske ännu viktigare att kavla upp ärmarna. Vanan att prestera utan målmedveten träning kan vara förrädisk den dag man kliver upp på en nivå där träning är A och O. Titta bara på siffrorna över hur många 16-åringar på elitlägret som når allsvenskan. Som 16-årig talang har man dessvärre inte oddsen på sin sida, i synnerhet inte om man inte är beredd på vad som väntar. Kanske är ”talang” helt enkelt de psykologiska, fysiologiska, monetära och sociala förutsättningar som gör att man är målmedveten nog att underkasta sig en livsstil där allt annat får stå åt sidan för en elitsatsning, oavsett om den tar 5, 10 eller 15 tusen timmar i anspråk. Gör detta expertisforskningen meningslös? Nej, långt ifrån! Tack vare studier av de som underkastat sig en sådan livsstil vet vi idag hur vi skall optimera våra träningsmiljöer för att få ut maximalt, oavsett vad vi aspirerar på.

Men 10 000 timmar då? Jo, om du nu vill nå toppen så får du nog räkna med att avsätta åtminstone den tiden, men se för guds skull till att spendera den på rätt sätt. Det handlar sannolikt inte lika mycket om timmarna man lägger ner som vad man lägger i timmarna.

Bilden är hämtad från: Ericsson K.A., "The Influence of Experience and Deliberate Practice on the Development of Expert Performance” The Cambridge handbook of expertise and expert performance (2006)