Evidensbaserade metoder och/eller kvalitets-säkrade konsulter?

Det börjar kanske bli tjatigt men tåls ändå att sägas igen; Metaanalysen är evidensbaseringens grundbult. Utan metaanalysen riskerar den seriösa aktören att hoppa i samma galna tunna som den gemene hycklaren. Men även med metaanalyser och gedigna kunskapsöversikter i ryggen bör man bevara ett uns ödmjukhet inför resultaten av det egna arbetet. Vem har inte mött konsulten som lovar tungt men håller tunt. Hur förklarar man dennes snedsteg när denne baserar sina metoder på sund och stabil forskning och hur kan man undvika att gå i dennes sneda fotspår?

När nu evidensbaserade metoder höjts till skyarna infinner sig med detsamma snart ett litet frågetecken. Kan den stabila evidensgrunden verkligen garantera att det vi gör har effekt? Kommer våra ledarskapsprogram verkligen skapa bättre ledare, bara för att Bruce Avolio (ledande ledarskapsforskare) säger så, och kan Schmidt och Hunter (ledande forskare på urvalsmetoder i arbetslivet) verkligen garantera högre potential i den egna personalgruppen? Faktum är att andras forskning aldrig kan garantera vetenskapligheten i det egna arbetssättet, hur korrekt utförd den än må vara. Tidigare forskning har vad vi kallar en prediktiv validitet, en förmåga att med en viss sannolikhet förutsäga resultatet av en insats. Denna sannolikhet är dock sällan fullständig och det finns därför en viss risk att de påvisade effekterna inte gäller i den egna verksamheten. Kanske är ledarskapet i metaanalysen studerat i en kontext helt olik den egna. Kanske är de studerade stressinterventionerna riktade mot stressorer helt annorlunda än de som plågar de egna medarbetarna. Eller så brister kanske den enskilda aktörens individuella sätt att tillämpa vetenskapligt underbyggda metoder. Felkällorna kan givetvis vara många men i huvudsak har de gemensamt att de hotar möjligheterna att generalisera forskningsresultat till den egna verksamheten.

Lösningen på problemet med generaliserbarhet stavas kvalitetssäkring, eller lokal validering om man så vill. I och med dessa tas ytterligare ett steg mot den vetenskapliga arenan. Från att ha förlitat sig på andra forskares slutsatser blir man själv vetenskapsmannen i sitt eget laboratorium. Genom att anta ett vetenskapligt förhållningssätt till alla dessa arbetsmetoder som förespråkas i forskningslitteraturen kan man försäkra sig om att påvisade effekter gäller även när man själv tillämpar dem i den egna verksamheten.

Så vad innebär då kvalitetssäkring i praktiken? Kvalitetssäkring handlar i mångt och mycket om att själv tillämpa vetenskapliga metoder för att försäkra sig om att det man gjort verkligen fungerat. Även om de verklighetsnära undersökningar, som kvalitetssäkring innebär, inte till fullo tillåter de striktaste vetenskapliga principer som nyttjas i laborativa experiment kan en rejäl dos vetenskaplighet injiceras i verksamheten. Genom att mäta det man avser påverka (ledarskap, motivation, stress etc) både före och efter en insats kan man med enkla statistiska beräkningar undersöka om insatsen resulterat i någon form av förändring. Kvalitetssäkring öppnar därmed dörrar, inte bara för ytterligare bekräftelse av olika metoders effekt utan också för möjligheten att försäkra sig om att den egna tillämpningen av dessa metoder fungerar som den ska. Än viktigare blir det med kvalitetssäkring i de fall då det saknas en gedigen forskningsgrund som kan guida metodvalen.

Kvalitetssäkring framstår möjligen som ett påfrestande moment och en smärre omväg i arbetslunken. Den som förstår motiven bakom av en strukturerad uppföljning av det egna arbetet förstår dock också möjligheterna det medför. Genom att göra kvalitetssäkring till ett stående inslag i arbetet får man inte bara möjlighet att sortera ut eller omarbeta metoder som inte fungerar. Kvalitetssäkringen ger också ytterligare stöd för att de redan evidensbaserade metoder man tillämpar också fungerar i den egna verksamheten. Sett till dessa kvalitetsbidrag är omvägen helt klart mödan värd.