Det fundamentala attributionsfelet.

En av de vanligaste tankevurporna som vi människor gör kallas för det fundamentala attributionsfelet (Ross, 1977). Detta innebär kortfattat att vi tenderar att överskatta betydelsen av inre faktorer och underskatta yttre faktorer vid förståelse och förklaring av mänskligt beteende. Denna färgning i vårt tänkande gör sig dessutom gällande i större utsträckning då vi bedömer andra människors beteende än då vi bedömer vårt eget, vilket är en förlängning av det fundamentala attributionsfelet som brukar benämnas aktör/observatör effekt (Frank & Gilovich, 1989). Allra tydligast blir detta vid negativa beteenden och tillkortakommanden där vi i regel bedömer andra hårdare än oss själva. För att ta ett exempel, lek med tanken att du är ute och kör bil efter en landsväg och närmar dig en korsning där det står ett antal bilar och väntar på att få köra ut på vägen. Plötsligt så kör den främsta bilen ut vilket tvingar dig att bromsa. Vilken är din omedelbara tanke i denna situation? Är denna tanke identisk med den tanke du skulle tänka ifall det var du som råkade köra ut och tvinga en annalkande bil att bromsa? Oftast så brukar vi i sådana situationer se den andres beteende som orsakat av dennas personliga egenskaper (dålig bilförare, idiot, blind, respektlös etc.) samtidigt som vi betraktar orsaken till vårt eget beteende något mer nyanserat och beroende på yttre faktorer och tillfälligheter (engångsföreteelse, oj vad fort den andre bilen körde, svårt att se när det är så höga snövallar etc.). Detta hänger naturligtvis ihop med en självbevarande strategi vilken gör att vi har ett större överseende med våra egna tillkortakommanden än vi har med andras. Detta är också en bov i dramat vid svårlösta konflikter då aktör/observatörfenomenet får oss att betrakta vår motpart i konflikten som en besvärlig person medan vi själva enbart reagerar på personens beteende.

Som ledare är det väldigt viktigt att utmana sin övertro på andra människors stabila inre egenskaper (personlighet, intelligens etc.) eftersom denna tro motverkar en samtidig tro på individers utvecklingspotential och förändringsbenägenhet. När situationer uppstår där personer inte gör som de ska så kan man som ledare, i stället för att genast betrakta individen som dum, problematisk, korkad, trångsynt eller liknande sätta sig med personen och beskriva det problematiska i beteendet och fråga personen om vilka faktorer som skulle underlätta för personen att göra på rätt sätt. En tumregel kan vara att alltid utgå ifrån att en individ har en fullt logisk förklaring till sitt beteende och att det inte finns någon medveten avsikt om att ställa till problem och göra dåliga saker. Genom att ha detta som utgångspunkt så faller det sig mer naturligt att i stället för att utgå ifrån att skuldbelägga och anklaga i stället försöka undersöka vilka bakomliggande faktorer som får en individ att agera på ett visst sätt.

Stefan Söderfjäll