Betydelsen av delaktighet och att sitta fast i lummelundagrottorna

När jag var liten så fick jag berättat för mig om några pojkar som hade krupit in i Lummelundagrottorna och inte kommit ut igen. Jag tror numera att det hela bara var en vandringssägen men vid tidpunkten togs den emot av naiva pojköron och bildade grogrund för en av min barndoms värsta skräckfantasier. Fortfarande i vuxen ålder frambringar den en obehagskänsla då den visar upp sitt fula tryne. Fantasin går ut på att jag (av någon outgrundlig anledning) får för mig att krypa in i en smal, svagt nedåtsluttande, grottöppning. Grottan är så pass smal att jag är tvungen att åla mig framåt liggandes platt på mage, med obefintliga möjligheter att kunna vända mig om. Den sluttar också nedåt så pass mycket, samt är belagd med rullgrus, att det är omöjligt att backa ut igen. Enda möjligheten att ta sig ut är med andra ord att fortsätta att krypa längre och längre in i mörkret och hoppas på en öppning längre fram. Efter att ha kommit så pass långt in i grottan att jag börjar ana kraftigt oråd så börjar jag skrika för högan hals i förhoppning om att någon som råkar passera grottans öppning ska höra min förtvivlan. Jag inser dock snart att jag har kommit alltför långt in och att ljudvågorna från mina skrik fångas upp av mörkret långt innan de fått möjlighet att färdas ut i ljuset bakom mig. Pricken över i:et i denna prekära situation infinner sig när jag kryper ytterligare en bit längre in och inser att det har skett ett ras som blockerat resten av vägen. Jag kan med andra ord varken ta mig framåt eller bakåt. Jag sitter helt enkelt fast och det är rätt så lite som talar för att någon ska komma till undsättning här långt inne i gråberget.

Jag tror inte att jag är ensam om att tycka att ovanstående är en allt annat än optimal situation. Jag målar, med svettpärlor i pannan, ändå upp den eftersom den hyser likheter med, om än i betydligt mer dramatisk omfattning, situationen på en arbetsplats där man förvägras möjligheten att vara delaktig och enbart har att rätta sig efter andras direktiv. Att befinna sig i en situation där man inte har möjlighet att påverka de beslut som fattas, vad man ska göra eller hur man ska göra det, frambringar måhända inte samma dödsångest som att sitta hjälplöst fast i en grotta. Däremot så är avsaknaden av valmöjligheter förenad med en pyrande känsla av olust och ovilja, likt den att sitta fast eller att vara instängd.

Stefan Söderfjäll, Fil. Dr (ur hans kommande bok om motivation och ledarskap)