Att leva medan tiden går - om förändringens nödvändighet och svårighet.

”Jag tror på tvivlet.
Tvivlet är all kunskaps grund
och all förändrings motor.
Tvivlet är till yttermera visso trons förutsättning.
Den som tror utan att först tvivla
är en jublande dumskalle och en klingande cymbal.
Och den som tror utan att samtidigt tvivla
är en föga mindre jublande dumskalle
och en föga svagare klingande cymbal.
Tron kan försätta berg
men tvivlet kan sätta tillbaks dem igen.” Tage Danielsson

När du läst färdigt denna mening så har du åldrats. Att åldras är att leva medan tiden går och tiden går oavbrutet vilket gör att vi åldras oavbrutet. Att säga att den sekund eller två det tog att läsa den första meningen är för kort för att anses som meningsfull i ett åldrandeperspektiv är orimligt. Ifall det vore så att en sekund är meningslös så är således en sekund till av samma tidsenhet fortfarande meningslös, vilket i förlängningen gör att ingen tidsrymd är tillräcklig för att betraktas som tillräcklig för att leda till åldrande. Det sker oavbrutet en förändring i våra kroppar som vi inte kan göra något åt annat än att acceptera naturens och tidens gång och försöka göra vårt bästa för att vårt åldrande ska bli så behagligt som möjligt. Denna ständigt pågående förändring sker inte bara inom oss utan är lika sann i allt det som sker runt omkring oss. Ingenting i naturen är helt konstant och ingen människa har någonsin varit med om exakt samma sak vid två tillfällen. Eftersom förändring är ständigt pågående så innebär det att det vi med våra sinnen upplevt vid ett tillfälle i viss utsträckning skiljer sig åt från det vi upplever vid ett senare tillfälle, även om upplevelserna kan kännas helt identiska. Eftersom allting förändras så innebär det att varje situation vi hamnar i är ny och unik för oss.

Förutom förändringen som sker så upplever vi varje enskild situation vi är med om i livet ur ett annat perspektiv än någon gång tidigare. När vi exempelvis träffar en människa vi känner väl så har vi aldrig tidigare sett den personen ur exakt den vinkeln tidigare, vi har aldrig hört personen säga exakt de saker personen säger och inte på exakt det sättet med exakt det tonläget och tempot i språket. Dessutom har vi själva och personen, som tidigare nämnts, blivit något äldre och förändrats rent fysiskt. Hårstråna på vårt eget och personens huvud ligger inte på exakt samma sätt som de legat vid något av våra tidigare möten. Varje situation vi hamnar i är således en ny upplevelse för oss. Detta till trots så upplever vi sällan att vi har svårt att identifiera och kategorisera de människor vi möter och de situationer vi ställs inför. Vi upplever sällan den ständigt pågående förändringsprocessen utan ser tillvaron som relativt stabil och konstant. Förändring är något som vi upplever vid större händelser i livet, så som att flytta hemifrån, dödsfall, byte av arbetsplats, omorganisationer, kriser etc. och den ständigt pågående förändringsprocessen lägger vi inte någon större notis vid. Detta är naturligtvis något som i grunden är bra och nödvändigt. Vår hjärna är utrustad med ett sinnrikt system för att skapa ordning och reda i den ständiga ström av intryck som vår omvärld förser oss med. Skulle vi inte ha denna förmåga skulle vi aldrig kunna identifiera vår bästa vän när vi träffar honom eller henne. Vi skulle inte kunna veta vägen till jobbet eller känna igen vår favoritartist när vi sitter och lyssnar på radion. Varje situation bär unika egenskaper vilket gör att vi om vi inte hade förmågan till att bortse från detta skulle stå fullständigt handfallna och hjälplösa eftersom vi vid varje enskild situation då inte skulle kunna identifiera och kategorisera situationen eller personen och således heller inte kunna veta vad vi skulle göra och vilka åtgärder vi skulle vidta.

Vår hjärna är med andra ord en fantastisk konstruktion som hjälper oss att kategorisera, förutsäga och välja beteende i alla de nya och unika situationer vi hamnar i. Utan att gå in på tekniska beskrivningar av hur detta går till så kan man förenklat säga att detta aldrig skulle vara möjligt ifall vi inte hade en förmåga att lagra information av tidigare sinnesintryck och sedan jämföra nya situationer med dessa tidigare erfarenheter för att söka likheter och därigenom dra slutsatser om innebörden i det nya. Detta bidrar till att vi kan känna en trygghet och att vi har kontroll på det som sker runt omkring oss och inuti oss. Skulle vi enbart notera det nya så skulle det bli kaos och vi skulle inte få något gjort. Detta innebär att vi är utrustade med ett behov av stabilitet och att kunna lita på och bekräfta befintlig kunskap om oss själva och vår omvärld (se exempelvis Swann, 1987). Behovet av stabilitet gör att vi tenderar att blunda för det i den nya situationen som avviker från våra befintliga erfarenheter och kunskaper och i stället söker efter det som bekräftar befintlig kunskap. Detta kan indirekt leda till en risk för att vi ibland håller kvar vid det gamla lite för länge, att vi blundar för förändring när vi borde se den och att vi agerar på ett sätt som inte är det bästa i den nya situation vi befinner oss i.

Implikationerna av detta kan få dyrbara konsekvenser i arbetslivet där organisationers förmåga att ständigt lära sig och anpassa sig till förändringar i omvärlden är ett nödvändigt ont för att en verksamhet ska kunna fortleva och utvecklas. Vi skådar i dag en förändringstakt i arbetslivets villkor som vi aldrig sett förut, då tillvaron var mer stabil. Teknologisk utveckling, rörlighet mellan landsgränser, skolreformer, arbetsrelaterad ohälsa, miljöhot, världshändelser etc. bidrar till att tillvaron på våra arbetsplatser ser annorlunda ut och ställer andra krav idag än tidigare. Takten för denna förändring tycks dessutom gå fortare och fortare vilket gör att organisationer som inte har förmågan att hänga med i och anpassa sig till denna utveckling får svårt att stå sig i konkurrensen.

För att överhuvudtaget skapa förutsättningar för förändring och tillgodogörande av ny kunskap så måste man skapa en öppenhet för att kritiskt granska befintliga tankegångar, beteenden och arbetsformer. Ledarskapet fyller här en central funktion genom att vara en förebild som ständigt utmanar, ifrågasätter och söker nya sätt att lösa gamla problem. Problemet är att även ledarens hjärna är beskaffad med en stabilitetsmekanism vilket gör att han eller hon många gånger är förändringens värsta motståndare, och  alltför länge, tjurskalligt och prestigefullt, hänger kvar vid fattade beslut.

Stefan Söderfjäll