Konstfackstudenter får stipendier ur Jubelfonden 2015

Fem Konstfackstudenter får stipendier ur Jubelfonden av den Nordiska Första S:t Johannislogen i Stockholm. Prisutdelningen ägde rum den 25 april 2015.

Motiveringar till de nominerade studenterna:

Ricklund Lidgren, Rektors stipendium, Keramik & Glas
Sofia Ricklund Lidgren visar i sitt arbete hur identitetspolitik, minoritetspolitik och slöjdande kan användas för att förnya och utmana våra föreställningar om äkthet och tillhörighet via materiell kultur och gör-det-självande. Hennes insatser för att nyskapa samisk slöjd materialiserar brännande frågor i vår samtid och inom ämnesområdet keramik och glas. / Maria Lantz, rektor

Jasmine Matzakow, Ädellab
Jasmin’s works investigate jewellery as a mean to build relation to the physical body through wearing. In the context of contemporary urban society the physical aspects of the human body and its essential connection to performance and wellbeing is often lost. Jasmin is hereby approaching an essential element of jewellery functioning as a reminder or talisman. Her pieces are executed with great sensitivity and insight towards material and form. / Karen Pontoppidan, Professor

Markus Emilsson, Glas
Glasblåsning är en uråldrig hantverkskunskap som relativt nyligen kommit att bli en del av högskolevärlden i Sverige. Det traditionella sättet att lära sig hantverket har tidigare, och detta praktiseras än idag, varit uppbyggd på förhållandet mästare-lärling. I Sverige dominerades under 1900-talet glasbruken med industri- och konstproduktion av denna typ av lärandeprocess och hierarki. Under 1960-talet växte, med förebilder från bland annat USA, en studioglasrörelse fram som gjorde nytt, experimentellt och sökte andra uttryck inom glaset. Ofta sökte sig dessa aktörer till olika konstskolor där primitiva och så småningom mer avancerade glasverkstäder sattes upp. Fortfarande dominerade ”mästare-lärling” som modell för lärande. Nu utmanas denna lärometod och det sker i samklang mellan metodutveckling, och som i fallet på Konstfack, ett normkritiskt granskande av den egna praktiken. De senaste årens ifrågasättande konsthantverk har fungerat som en positiv kraft för att generera nya kunskaper inom traditionella fält, som inte alltid formulerat sig inom ramen för akademier utan snarare inom vardagskultur och materiell kultur. Mot bakgrund av detta återfinns Markus Emilsson och hans metodutvecklande, normkritiska glaskonsthantverk. Istället för att fokusera på objekt och traditionella idéer om konstnären som ensam skapare har Markus Emilsson valt att utveckla sitt masterprojekt ”Crafting Community” med andra förtecken. Med glashyttan som plats undersöker han förnyade former av lärande av och genom glas där de gamla, många gånger patriarkala, tillvägagångssätten inte bara ifrågasätts – utan åtsidosätts. Markus Emilsson skapar en plattform där många studenter och personal från hela skolan känner sig välkomna att delta i varmglastillverkning och genom att undersöka ledarskap via hantverk bidrar hans arbete till glädje, gemenskap och som han själv säger ”ett knackande på en traditionell syn på vad konsthantverk kan vara”. Markus Emilssons arbete påvisar att uråldriga hantverk inte behöver vara förlegade utan synnerligen samtida om man väljer att på ett normkreativt, öppet och generöst vis tänka om sitt görande och roll som utövande konstnär. Markus Emilssons arbete förnyar hur utbildningen och kunskapsöverföringen inom glas kan se ut och hans arbete inspirerar. / Zandra Ahl, professor

Maria Westmar, Textil
Materia i världen flyttas runt och omförhandlas ständigt. Ena stunden är något i cirkulation och i nästa stund är det bortkastat och glömt. Denna logistik, förhandling och glömska är utgångspunkten för Maria Westmars fysiska formuleringar, där material som används för att packa och frakta omsorgsfullt omformas för att skapa nya förhållanden. Hon använder materialens igenkänning för att känsliggöra oss och öppna oss för nya infallsvinklar och erfarenheter kring våra relationer med objekten omkring oss. Westmar är en student som ständigt utmanar det textila materialet och använder sin hantverksskicklighet för att inkorporera oväntade material och möten som bildar en unik fysisk poesi. / Bella Rune, professor

Ninna Kapadia, Inredningsarkitektur & Möbeldesign
With a meticulous sensibility and care for obsolete items, Nina Kapadia challenges and explores the relationship between Interior Architecture, scenography and material obsolescence. Her work operates on multiple levels; through the design and construction of three scenographies, through the study, disassembly and reconfiguration of obsolete technical items, through a focused care changing and upgrading the value of these objects. Her work is synthesized in film that poetically engages the process, the spaces and the objects. While Nina Kapadias work provides strong contribution to the field of Interior Architecture it also artistically and resourcefully challenges our relationship to our physical environment. / Ulrika Karlsson, Professor