Tolvårsregeln gällande boende och umgänge är död

En mycket vanlig uppfattning bland klienter är att från det att barnet har fyllt tolv år så får barnet en särställning inom svensk rätt där deras ord är lag i frågor om boende och umgänge. Men var står det egentligen i lagen om denna tolvårsregel och hur ser rättspraxis ut.

Få saker har klienter så stor koll på inom vårdnadstvister som att när barnet fyllt tolv år så slipper den åka till mamma/pappa. När barnet fyllt tolv år så får barnet helt fritt välja var den vill bo och ingen kan säga något om barnets vilja i denna fråga. Mångas uppfattning är att denna ålder är något slags magiskt som automatiskt fungerar som en lag i frågor kring boende och umgänge. Även vissa socialtjänsten hänvisar fortfarande till denna regel i sin analys och bedömning vid vårdnadsutredningar i tvistemål. För inte allt för länge sedan gjorde en domare detsamma innan denne letat förbryllat i lagboken och inte hittat någon tolvårsregel.

Det finns ingen regel om att tolv år innebär självbestämmanderätt i lagen och tittar man i föräldrabalken finns det inte ens något som heter tolvårsregeln.

Vart alla har fått detta ifrån kan härstammas från vissa bestämmelser i Föräldrabalken, närmare bestämt 21 kapitlet. I detta kapitel stadgas ett barns rätt att få komma till tals i mål om verkställighet av avgöranden rörande vårdnad, boende, umgänge och överlämnande av barn. I 21 kapitlet 1 § sägs att ”vid verkställighet skall barnets bästa komma i främsta rummet.” Det stadgas där även att verkställighet inte får ske mot barnets vilja, om barnet nått en sådan mognad att dess vilja bör beaktas på motsvarande sätt. Barnet har alltså en vetorätt i dessa fall.

I 21 kapitlet 5 och 6 § stadgas att om barnet nått en sådan ålder och mognad att dess vilja bör beaktas, får verkställighet inte ske mot barnets vilja utom då rätten finner det nödvändigt av hänsyn till barnets bästa. Det stadgas även att rätten skall vägra verkställighet, om det är uppenbart att verkställigheten är oförenlig med barnets bästa.

I praxis eller domstolsavgöranden som det också kallas, så lever dock tolvårsregeln kvar till viss del. I ett rätt uppmärksammat rättsfall från år 1981, NJA 1981 s. 753, gjorde dock högsta domstolen precis tvärtemot den annars vanliga bedömningen om att barnets vilja ska ha företräde framför barnets bästa. I det målet dömde domstolen ut umgänge trots att barnet ifråga motsatta sig umgänge och uppnått tolv års ålder. Men detta är ovanligt och mycket svårt att verkställa i sak.

I allmänhet i dag så får barnet komma till tals redan hos socialtjänsten inför den muntliga förberedelsen om barnet fyllt fem år. Sedan är det väldigt olika vad dessa samtal utmynnar i för substans. Ju äldre barnet sedan blir ju mer lyssnar socialtjänsten och domstolen på barnets vilja. Idag är handlar det om det enskilda barnet och barnets mognad istället för en regel satt efter en specifik ålder och inte grundad i att varje barn och situation är unik. Domstolen har lyssnat till barn i lågstadieåldern som varit konsekventa och specifika i sina uttalanden och domstolen har även ifrågasatt barn i undre tonåren som uppvisat tecken på bristande konsekvenstänkande kring boende och umgänge. Allt handlar om den enskilda individen och omständigheterna i just den tvisten, någon tolvårsregel finns inte.

Av: Linda Bohlin, Ansvarig Affärsutvecklare och Jurist på Juristpunkten