​Kan man tvinga någon till umgänge med sitt barn? Juristpunkten

Kan man tvinga någon till umgänge med sitt barn?

Jag har tidigare tagit upp frågor kring passivitet och hur en passiv part kan bli av med vårdnaden om det handlar om en långvarig passivitet. Nu pratar vi om en passivitet där det går att dra paralleller mellan passivitet och direkt skada för barnet under en längre tid. Jag har pratat om hur denna passivitet att ta ansvar som vårdnadshavare kan likställas med aktivt vårdnadssabotage i form av att inte medverka på möten, skriva under handlingar eller samarbeta och engagera sig i sitt barn. ’

En person som förblir passiv kan därför ”straffas” genom att bli av med vårdnaden till slut. Denna tes har prövats av domstol som har slagit fast både i tingsrätten och i högre rätt att det går att resonera på detta sätt i enlighet med ett barns bästa. Föräldrabalken stadgar tydligt att har man gemensam vårdnad så ska båda vårdnadshavarna verka för att tillsammans samarbeta och kommunicera i frågor som rör barnet. Det stadgas även att båda föräldrarna ska ta ett aktivt ansvar för samarbete kring beslutsfattande för barnet.

Jag har genom åren vid flera tillfällen fått en rad andra frågor av samma karaktär som inte är lika enkla att ge svar på och där det också finns en del gråzoner i lagen och där socialtjänsten står frågande till hur man ska hantera dessa frågor. Frågorna i sig är dock desto tydligare;

• Vad gör jag när en part har fått utdömt umgänge i tingsrätten, men väljer att inte utnyttja detta umgänge trots att denne vill ha fortsatt gemensam vårdnad?
• Vad gör jag när en part inte yrkar något umgänge i tingsrätten och det därför inte döms ut något trots att denne vill ha fortsatt gemensam vårdnad?

I teori resonerar många att passivitet som passivitet. Kan man bli av med vårdnaden genom att förehålla sig passiv i rollen som vårdnadshavare, borde man kunna bli av med vårdnaden genom att förhålla sig passiv som umgängesförälder. Det är dock i lagens mening två skilda saker. Att förbli passiv som vårdnadshavare innebär allt som oftast över lite tid att det till slut handlar om att en part inte medverkar till beslut genom avsaknad av underskrift, vilket direkt går att härleda till ett faktiskt sabotage och en faktiskt skada.

Att underlåta att medverka till umgänge samtidigt som denne förblir en aktiv vårdnadshavare juridiskt genom att medge olika beslut, underskrifter och närvara på möten gör att det inte går att påvisa något faktiskt sabotage eller en faktisk skada. På pappret löper allt på även om det gällande barnets känslor och egna måendet självklart kan påvisas en stor skada.

Barnet har rätt till umgänge med båda sina föräldrar stadgas det i föräldrabalken. Om en part däremot väljer att inte utnyttja möjlighet som tillgivits denna så finns det inga bestraffningar eller sätt att framtvinga ett umgänge. Detta oavsett om man resonerar att barnet lider faktiskt skada genom att umgänge uteblir. Detta trots parallellen med passivitet som vårdnadshavare och vad det kan leda till långsiktigt. Här har vi ett stort konkret problem som jag ofta får frågor, funderingar och samtal från uppgivna och frustrerade föräldrar. Som verksam jurist kan jag hålla med om att det är lite underligt hur en definition på skada ser ut i lagstiftarens ögon, även om jag som jurist även är medveten om varför det är behövligt med den reglering som finns idag för att skydda barnet. För även om en förälder är teoretiskt lämplig som umgängesförälder och ett barn vill ha umgänge med sin förälder tillsammans med lagens ord om barnets rättigheter, så skulle det i praktiken troligen skada barnet mer att tvinga fram någonting som inte är naturligt. Det finns därför inget bra svar eller lösning på detta dilemma förutom att fortsätta uppmuntra och hoppas av situationen ändras med tiden, i många fall gör den just det.

Av: Linda Bohlin, Ansvarig Affärsutvecklare och Jur kand på Juristpunkten