Mottagande i förskola i två kommuner kan fortfarande vara lagligt enligt analys i JP Skolnet av hovrättsrådet Lars Clevesköld

Separerade föräldrar som bor i olika kommuner har kunnat få hjälp med barnomsorg eller förskoleplats i båda kommunerna. Men det kan vara slut med det. För en tid sedan trädde en ny lagstiftning om barnomsorgspeng och allmän förskola för treåringar i kraft och i förarbetena till de nya reglerna sägs uttryckligen att avsikten inte har varit att skapa en möjlighet till dubbel platstilldelning. Samtidigt har Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, vid underhandskontakter med sina medlemmar rekommenderat just detta. Skolverket har skrivit en promemoria där man framhåller att det inte finns någon skyldighet för två kommuner att växelvis ta emot samma barn i sina verksamheter. Hovrättsrådet Lars Clevesköld har i en artikel på JP Skolnet analyserat rättsläget.

Hans slutsats, efter att ha gått igenom bestämmelser och förarbeten, är att det, trots ändringarna i lagen, inte tycks finnas något formellt hinder mot att två kommuner samarbetar om att lösa placeringsfrågan för separerade föräldrar. Den ena kommunen kan exempelvis erbjuda ett barn förskola jämna veckor, och den andra kommunen udda veckor. En annan lösning kan vara att båda kommunerna tar emot samma barn på heltid, men att barnet bara utnyttjar halva tiden i vardera kommunen.

Ett par argument finns dock mot sådana lösningar. Ett argument är av mer formell karaktär: Lagstiftaren har tänkt sig att frågan om förskoleplats i en annan kommun än den egna hemkommunen bör regleras likartat för alla verksamheter som avses i skollagen - och för skolans del är det inte tillåtet att gå i fler än en skola i taget. Regeringen sa också att genom enhetliga regler underlättas övergången från förskoleverksamheten till skolbarnsomsorgen och skolan. Man kan anse att kommunerna ska följa denna klart uttalade princip på ett lojalt sätt.

En annan, tyngre, invändning rör barnets välbefinnande. Som argument för att avvisa tanken på en skyldighet till växelvis mottagande i förskolan, menade regeringen att detta skulle kunna innebära att barnets behov av trygghet och kontinuitet åsidosätts. Behoven åsidosätts naturligtvis i precis samma utsträckning om det växelvisa mottagandet sker frivilligt från kommunernas sida.

Lars Cleveskölds rekommendation blir att kommuner endast i klara undantagsfall bör medverka till växelvis mottagande. Han konstaterar avslutningsvis att man inte kan vänta sig någon egentlig rättspraxis på området eftersom besluten i mottagandefrågor inte kan överklagas annat än för laglighetsprövning enligt kommunallagen. Däremot kommer Skolinspektionen fortsatt att ha tillsyn över den förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg som ordnas av det allmänna.