PFAS – hur kan svenska avloppsreningsverk möta utmaningen?

IVL Svenska Miljöinstitutet har i samarbete med forskare från SLU och Uppsala universitet samt flera VA-aktörer och Svenskt Vatten Utveckling tagit fram en kunskapssammanställning och vägledning om PFAS för svenska avloppsreningsverk.

–Även om bara en mindre del av PFAS i miljön sprids via avloppsvatten finns det skäl för avloppsreningsverken att lära sig mer om PFAS-utmaningen, avloppsvatten som transportväg för PFAS, samt hur även avloppsreningsverk kan bidra till att minska PFAS-relaterade problem, säger projektledaren Christian Baresel på IVL Svenska Miljöinstitutet.

Perfluorerade ämnen, PFAS, är en grupp vatten- och smutsavstötande kemikalier som finns i en mängd vardagsprodukter. De är mycket svåra att bryta ner och kan därför anrikas i miljön med stor risk för negativa hälso- och miljöeffekter.

Rapporten går igenom problematiken med PFAS med särskild inriktning på avloppsreningsverkens roll och ansvar. Den sammanställer befintlig kunskap och kunskapsluckor men ger också vägledning och rekommendationer.

Många PFAS har redan förbjudits och åtgärdsgränser har definierats för olika PFAS i till exempel ytvatten, grundvatten och dricksvatten. Strängare regelverk framöver kommer att göra det nödvändigt med en successiv avskiljning från kretsloppet vilket även kan omfatta ett utökat fokus på avloppsvatten.

– Fokus för avskiljning bör ligga på kraftigt förorenade områden som brandövningsplatser samt deponilakvatten, men det kan också behövas åtgärder vid avloppsreningsverk, om man till exempel ser att reningsverkets bidrag är en viktig del av PFAS-föroreningen till den omkringliggande vattenmiljön, säger Andriy Malovanyy på IVL, en av flera experter som involverats i projektet.

Prioritera insatser

Projektgruppen bedömer att samtliga Sveriges VA-aktörer behöver ha kunskap om PFAS-problematiken generellt, och specifikt på sina avloppsreningsverk. Rapporten beskriver hur avloppsreningsverken kan prioritera sina insatser beroende på storlek, anslutna industrier, om en tillståndsansökan är på gång eller om verket har fått ett åläggande att minska sina utsläpp av PFAS. Enligt vägledningen bör man sammanställa kunskap om PFAS-belastningen på reningsverket, bedöma miljöpåverkan, kartlägga källorna och bedriva uppströmsarbete.

I dag finns det inga renings- och destruktionstekniker som åstadkommer en långtgående PFAS-reduktion från kommunalt avloppsvatten utan stor resursförbrukning och stora kostnader. Men flera pilottester tyder på att en viss del av PFAS i avloppsvatten kan renas bort som en synergieffekt om rätt teknik väljs när ett reningsverk kompletteras med avancerad rening för reduktion av läkemedelsrester eller för återvinning av avloppsvattnet. Med tanke på kommande krav på avancerad rening för läkemedelsrester kan hänsyn tas till PFAS-rening redan nu vid val av lämplig teknik. Detta kan ses som en förebyggande åtgärd och ger en flexibilitet mot eventuella framtida krav.

– Dagens reningsprocesser vid svenska avloppsreningsverk avskiljer inte PFAS, men vid några avloppsreningsverk ser man ändå en effektiv avskiljning av vissa PFAS vilket är intressant och bör undersökas vidare, säger Linda Önnby, ny PFAS-expert i IVL:s grupp som jobbar med avskiljning av mikroföroreningar från avloppsvatten.

Rapporten ingår i Svenskt Vatten Utvecklings rapportserie och kan läsas och laddas ner både via Vattenbokhandeln och IVL:s hemsida.

För mer information, kontakta:
Christian Baresel, christian.baresel@ivl.se, tel. 010-788 66 06
Andriy Malovanyy, andriy.malovanyy@ivl.se, tel. 010-788 68 74

Projektet har finansierats av Stiftelsen Institutet för Vatten- och Luftvårdsforskning (SIVL), Svenskt Vatten Utveckling och medverkande VA-organisationer som även bidragit med kunskap.