Mer kostnadseffektiv rening av PFAS-förorenat vatten

Rening av PFAS-förorenat vatten är en högaktuell fråga. IVL arbetar i flera projekt med att testa och utveckla olika tekniker för PFAS-rening, bland annat av förorenat vatten från avfallsanläggningar som är en källa till hur ämnena sprids i vattenmiljön.

– Utsläpp av PFAS med förorenat vatten är en stor punktkälla och många avfallsanläggningar har fått krav på sig att antingen utreda kompletterande rening av PFAS eller installera kompletterande reningssteg, säger Andriy Malovanyy, projektledare på IVL Svenska Miljöinstitutet.

Perfluorerade ämnen, PFAS, är en grupp vatten- och smutsavstötande kemikalier som finns i en mängd vardagsprodukter. Lakvatten och processvatten från i princip alla avfallsanläggningar i Sverige innehåller förhöjda halter av PFAS. Till exempel är halten av PFOS i lakvatten vanligtvis cirka 200 gånger högre än gränsvärdet för bedömning av miljökvalitetsnormer för ytvatten, men halten varierar kraftigt och kan i vissa fall vara 15 000 gånger högre än gränsvärdet.

IVL:s studier visar att det finns flera tekniker som kan avskilja de längre PFAS, som är mer giftiga enligt dagens kunskap. Avskiljning av kortare PFAS är dock mer problematiskt och det krävs väldigt hög kostnad för att nå stabil avskiljning av dessa.

– Även om kortare PFAS enligt dagens kunskap är mindre giftiga så ingår de när man räknar ihop den totala mängden PFAS i dricksvatten, och som är reglerat hur hög den får vara. Så det finns ett behov av att effektivt kunna rena bort dessa ämnen från vissa högkoncentrerade vattenströmmar, säger Andriy Malovanyy.

Tester vid Högbytorps avfallsanläggning

I en nyligen publicerad rapport har IVL studerat hur reningen av korta och medellånga PFAS kan göras mer resurseffektiv och till en lägre kostnad. Försöken genomfördes på Ragn-Sells avfallsanläggning i Högbytorp, med lakvatten som har höga halter av PFAS.

– För vatten som är väldigt förorenat är det inte praktiskt möjligt att avskilja de kortaste PFAS på ett kostnadseffektivt sätt. Däremot kan reningsgraden av medellånga PFAS förbättras markant med samma reningskostnad. Tekniken är även relevant för rening av mindre förorenat vatten som grund- och dricksvatten samt kommunalt avloppsvatten. Därför är rapporten intressant inte bara för avfallsanläggningar utan mer generellt för rening av olika typer av PFAS-förorenat vatten, säger Andriy Malovanyy.

Tekniken bygger på sorption av PFAS på jonbytarfilter. Det innebär att vatten filtreras genom materialet varvid PFAS binds till jonbytaren. Efter flera månaders drift när jonbytarfiltret tappade sin PFAS-reningsfunktion regenererades den på plats, det vill säga materialet behandlades med en lösning bestående av etanol och salt för att återfå sin reningsfunktion, och kunde sen sättas i drift igen.

– Det är första gången som regenerering har testats i större skala vid rening av så starkt förorenat vatten som lakvatten från avfallsanläggningar. Försöken visar att den regenererade jonbytarmassan har samma kapacitet som ny, vilket bekräftar att upprepad användning av jonbytare är praktiskt möjligt, säger Andriy Malovanyy.

Projektet har räknat på vad det skulle kosta att bygga och driva en separat regenereringsanläggning för Högbytorp och om kraven på rening är högt satta kan det vara ekonomiskt motiverat enligt studien. Dock är det inte motiverat för mindre hårda krav och även för andra mindre anläggningar, menar Andriy Malovanyy.

– Om man däremot bygger en centraliserad anläggning som behandlar jonbytarmassa från flera olika reningsanläggningar, på samma sätt som görs med reaktivering av aktivt kol idag, så skulle kostnaden bli lägre och då kan det vara motiverat för fler verksamheter.

Projektet har finansierats av Stiftelsen IVL, Ragn-Sells och Avfall Sverige.

Ladda ner rapporten i Avfall Sveriges utgåva eller från IVL:s webbplats: Rening av PFAS-förorenat lakvatten med jonbytesprocessen

För mer information, kontakta:
Andriy Malovanyy, andriy.malovanyy@ivl.se, tel. 010-788 68 74