Hur kan man hjälpa flyktingar att överleva mentalt?

Flyktingar är en grupp med sämre psykisk hälsa än befolkningen i allmänhet. Depressioner, ångesttillstånd, posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) och suicid är vanliga. Här finns många faktorer som bidrar: erfarenheter av krig och kaos, livshotande händelser, förluster av närstående, ovisshet inför framtiden.

Det finns flera skäl till att asylsökande flyktingar borde få ett mycket gott mottagande med socialt stöd såväl som psykiatrisk behandling. Det första är förstås humant – lidande människor ska få hjälp, oavsett hur lång tid de tillbringar i Sverige. Det andra handlar om integration. En andel av de asylsökande kommer att bli kvar i Sverige. Med rätt stöd och behandling kan de bättre tillgodogöra sig språkinlärning, yrkesutbildning och annat som behövs för att integreras i det svenska samhället.

I boken Den onödiga flyktingkrisen – rättssäkerheten, civilsamhället och flyktingarna 2015 – 2021 framkommer den psykiska ohälsan bland de ensamkommande barnen, med höga självmordstal som följd.[1] ^[2]Som viktiga utlösande faktorer anges omflyttningar med förlust av socialt stöd samt långvarig ovisshet i asylprocessen, förutom de trauman barnen och ungdomarna upplevt innan de kom till Sverige. Här finns också exempel på allvarliga brister i vården.

Maria Sundvall, överläkare i psykiatri på Transkulturellt centrum, Region Stockholms, påpekade i en artikel 2017 att psykiatrin måste ha en helhetssyn på människors psykiska lidande.[3]Detta blir än tydligare i mötet med asylsökande och flyktingar. ”I de asylsökandes fall kan den oerhörda stressen i den aktuella situationen till exempel leda till självmordshandlingar utan att kriterier för något psykiatriskt syndrom är uppfyllt. Det är en myt att bara den som är psykiskt sjuk kan begå självmord.”

I sin doktorsavhandling 2021 [4] ^[5]jämförde Sundvall vården för asylsökande psykiskt sjuka med vården för personer med personnummer. Hon konstaterade brister i kommunikation och utredning. ”De traumatiska upplevelser som kvinnorna hade utsatts för uppmärksammades sällan under vårdtiden. Inte heller utforskades kulturella aspekter och kvinnornas egna tankar kring självmordsförsöket dokumenterades inte. Behandlare och patienter hade olika perspektiv på situationen, perspektiv som aldrig möttes, och resultatet tycktes bli en upplevelse av maktlöshet hos bägge parter.” Uppföljningen av de asylsökande kvinnorna var betydligt sämre än för andra kvinnor, trots att de varit sjukare.

I avhandlingen konstateras också att de intervjuade patienterna ofta saknade socialt nätverk utanför den närmaste familjen och därför var beroende av den för allt sorts stöd. Vissa saknade helt stöd. Kontakterna med svenska myndigheter var ofta negativ. De psykiska problemen var allvarligare vid konflikter i familjen eller om man inte kunnat återförenas med sin familj.

Sundvall menar att samhället och psykiatrin måste se hälsa som en social process beroende av levnadsvillkor. Vårdpersonal behöver bättre kunskaper, och de behöver intressera sig för patienternas erfarenheter och berättelser.

Som redaktör för Den onödiga flyktingkrisen kan jag konstatera att, när det officiella samhället svikit, har civilsamhällets insatser varit ovärderliga för de unga flyktingarnas psykiska hälsa.[6]De stödjande och kontinuerliga relationer som alla volontärer bistått med har förhindrat försämring av den psykiska hälsan. Dessutom har många fått bostad och uppehälle, eller åtminstone matpengar. Vägar ur en omöjlig situation hade annars i många fall varit självmord, kriminalitet eller prostitution.

Författare: Ingrid Eckerman, redaktör för Den onödiga flyktingkrisen, grundare av nätverket Stoppa utvisningarna till Afghanistan!

Media äger rätt att återge texten med angivande av författare och källa. 

Referenser