Händer det i Tibet händer det i mars

Så är det då mars igen, i Tibet. Säkerheten höjs, proteströsterna enas och växer sig starkare. Gränserna är nu stängda, turister är inte välkomna, och militären stärker sitt grepp. För händer det i Tibet händer det i mars. Någon gång de kommande dagarna.

Det börjar med det tibetanska nyåret, Losar, som firas i början av mars, som i sig inte är en politisk aktivitet. Men därefter följer några årsdagar som gör kinesisk militär nervös och paranoid på ett sätt man inte är någon annan gång på året. För trots Kinas fortsatta ekonomiska utveckling, trots höjd levnadsstandard och trots Kinas hårdhänta behandling av allt motstånd, så fortsätter tibetaner att motsätta sig den kinesiska närvaron.

Jag tillbringade januari i Tibet och trots att det inte var mitt första besök, trots att jag visste ganska väl vad som väntade mig, så kunde jag inte förutse att regionen förändrats så här mycket. Tibet i dag är en region som lever med nåt slags ickeuttalat undantagstillstånd. Polis och militär patrullerar gator och torg man filmar från hustak och lyktstolpar för att kunna identifiera människor om något händer.

Den kinesiska nervositeten i samband med Losar har alltid varit stor, alltsedan upproret 1959. Nyårsfirandet i Lhasa 1959 hade dragit tusentals människor till staden, och en redan tidigare spänd situation kom att koka över i det som tibetanerna kallar sitt Nationella Uppror. 1959 slutade upproret med att Dalai lama flydde sitt hemland och följdes av över hundratusen flyktingar.

Upproret inleddes 10 mars. Det som tibetanerna kallar National Uprising Day.

Då demonstrerar tibetanska flyktingar och supportgrupper runtom i världen framför kinesiska ambassader. I Dharamsala, Indien, håller Dalai lama sitt 10-marstal som anger agendan för det kommande året.

Inne i Tibet förbereder sig samtidigt kinesiska myndigheter, polis och militär. Skall det hända något i år? Något stort? Det hände 1959, och igen 1987, 1988 och 1989 - kravaller och upplopp i Lhasa.

Och så har vi då 2008 – året då allting förändrades.

Det började med några munkars korta protest i centrala Lhasa. Det var den 10 mars. Protesten tystades snabbt, munkarna greps av militär. Man kan inte protestera i centrala Lhasa utan att bli gripen – militär och polis finns överallt. 30 sekunders protest, några skrik till stöd för Dalai lama och lite viftande med den förbjudna tibetanska flaggan, och det är över. Men markeringen är gjord. Du kanske får 5 år i straffläger, men du har åtminstone visat att vi, tibetanerna, vi är inte nöjda, inte nu och inte imorgon

2008 den 10 mars var Lhasa mer än vanligt en militärzon, det var OS-år och Kina var livrädda för problem som skulle visa en ofördelaktig bild av landet i omvärlden. Munkarna greps. Men rykten om hur illa behandlade de blivit gjorde gradvis stadens invånare allt oroligare, allt argare. Man var trötta på militärer och kontroll och liksom 1959 behövdes bara en gnista för att staden skulle explodera.

Det var bara det att den här gången spred sig upproret, via mobiltelefoner och snabba folkförflyttningar, till hela den tibetanska högplatån. Den största protestvågen någonsin mot Kina svepte över Tibet. Och de kinesiska myndigheterna hade fått ett nytt datum att oroa sig för, den 14 mars – dagen då 2008 års resning började. Kanske är det den 14 mars vi i år får se en aktion inne i Tibet? Eller vågar ingen göra något i år?

Hur många sitter i fängelse efter oroligheterna 2008? Hur många dog? Vi vet inte – mer än att det är fler än den officiella siffran. Eftermälet fortsätter ännu med dramatiska förändringar för den tibetanska befolkningen som följd. Repressionen har ökat. Den militära närvaron är konstant. Kloster har stängts och munkar skickats på omskolningsläger.

Det är våld och hot om våld som upprätthåller Kinas kontroll över Tibet. Länge hoppades kineserna att ekonomisk utveckling skulle göra det militärmakten inte klarat – att få tibetanernas acceptans för sitt styre. Men händelserna som började i mars 2008 visar att det troligen inte kommer att gå. Det var i de mest välmående orterna i östra Tibet, och ibland en grupp välutbildade och välbärgade tibetanska unga, som protesterna var mest koordinerade och mest moderna i sitt uttryck. Kina verkar inte ha räknat med att det egna målet, en materiellt mer välmående tibetansk befolkning, skulle slå tillbaka mot deras styre.

Ironiskt nog var det två av de tydligaste tecknen på denna utvecklingssträvan, vägarna och mobiltelefonnätet, som gjorde att protestvågen spreds. Tibets befolkning är idag bättre kopplade till varandra än tidigare, man har inofficiella nätverk och informella kontakter på ett sätt som tidigare var omöjligt. Här spelar Twitter eller Facebook ingen roll – de är helt blockerade och omöjliga att nå, liksom Google, YouTube, bloggar och mycket mer. Kina försöker göra internet till ett intranät inom sina gränser.  Men den tibetanska befolkningen kan ringa eller SMSa varandra kors och tvärs över den annars så svårtillgängliga högplatån. Och med motorcykel på helt perfekta vägar kan man färdas snabbt. Protesterna 2008 var annorlunda från tidigare protester, och de var moderna i den mån att utan mobiltelefon skulle de säkerligen inte sträckt sig utanför Lhasa.

En av de mest kännbara förändringarna sedan 2008 har varit gränskontrollen. Kina har gjort enorma ansträngningar för att stänga sina gränser. Flyktingströmmen från Tibet har pågått sedan 1959, och årligen legat på 3 000 till 6000 flyktingar – flyktingar som till fots tagit sig över Himalaya till Indien och Nepal. 2007, före upproren, flydde 3 000 tibetaner från Tibet.  2010 tog sig mindre än 700 personer över bergen. Har skälen och önskan att fly försvunnit? Nej, tvärtom. Istället är det extremt stora kraftansträngningar av kinesisk militär för att stänga gränserna som gjort flykten så svår.

Jag besökte själv bergspasset Nangpa La i januari. Nangpa La ligger på gränsen mellan Tibet och Nepal och har varit den vanligaste flyktvägen över bergen. Nangpa La är idag stängt, inga flyktingar tar sig längre förbi här. Istället mötte jag kinesisk militär i det som är världens högst belägna militärpostering. Och den är bara en av många posteringar, en av många vägar och övervakningsstationer, som bara finns där uppe i Himalaya för att stoppa tibetaner att ta sig över bergen.

Kan Kina fortsätta en politik som baseras på så hög grad av militär kontroll? Och vad är egentligen det moderna Kina för slags stat?

Kina idag är inte bara en framgångssaga och en allt ”normalare” stat som vi handlar med och umgås med. Det är en stat som med alla medel håller befolkningen under kontroll. Inte bara tibetaner, utan även uighurer och kinesiska rättighetskämpar får utstå frihetsberövanden, arbetsläger, diskriminering, trakasserier, tortyr. Här finns ingen yttrandefrihet, ingen religionsfrihet, ingen rörelsefrihet. Här finns bara kontroll.

I Tibet möter man ett Kina man varken vill handla eller umgås med.

Erik Törner IM, Individuell Människohjälp