Väglösa världsarvet lär oss läsa landskapet

Varför står bergen där de står? Varför ser naturen ut som den gör? Och hur använder vi just naturen för att lära ut något till andra? Bästa svaren på dessa frågor finner vi på en kurs i det levande världsarvet Laponia. Landskapet öppnar sig som en bok, redo att läsas miljoner år bakåt i tiden men också i de flyktiga moln och samiska namn som korsar vår väg. Vi lär in och vi lär ut, hänförda av vyerna i vildmarken bortom vägarnas slut.

Ett 700 meter tvärt stup markerar gränsen till det som ser ut som sagovärlden, mot en bedårande dalgång, utskuren av forntidens inlandsisar och med de mest intensivt gröna och turkosa anletsdrag naturen kan bjuda på. Sareks spetsiga toppar reser sig med sina glänsande glaciärer i väst och när vi vänder blicken tynar fjällen bort ett efter ett tills de försvinner i fjärran. Vi står på toppen av Skierffeklippan, 1 179 meter över havet, svettiga och andfådda, och blickar hänförda ut över Rapadalen, de stora älgarnas dal och ett av Europas vildaste områden.

I två dagar har vi vandrat för att komma hit, över karga kalfjäll och öde vidder, i sällskap av nariga fjällbjörkar, renar och enstaka havsörnar som vaksamt patrullerar sitt territorium. Det färgstarka delta där Rapafloden stilla flyter fram är för många porten in i Sarek, Sveriges största högfjällsområde. Själva kommer vi från Kungsleden norrifrån och kontrasten är stor när vi plötsligt möter den nästan tropiska färgpaletten, målad med sedimenterat jökelslam och de miljoner och åter miljoner små stenpartiklar som reflekterar solens strålar i glaciärvattnet.

Men vi har inte kommit hit för att det är vackert. Vi är här med Högskolan Kristianstads ”fjällkurs” för att lära oss varför det ser ut som det gör längs vår väg. Varför växtligheten skiftar från plats till plats och varför bergen står där de står. Vi är också här för att lära oss hantera gruppdynamik och den utomhuspedagogik som krävs för att berika andra människor med vår nyvunna kunskap.

– Det ni står på är egentligen ”fotsulan” av den borteroderade bergskedjan Kaledoniderna som en gång reste sig lika högt som Himalaya. För 400 miljoner år sedan knuffades den upp ovanpå urberget i öster när föregångaren till Nordamerika krockade med Europa. Sedan har det tagit ett antal istider med omfattande nedisningar för att forma Rapadalen, varav den senaste isen smälte undan för cirka 9 000 år sedan, berättar Magnus Thelaus, universitetslektor i biologi med djup kunskap i geologi.

På få andra ställen blir landskapets storhet och processer tydligare. Det är därför vi vandrar ut i världsarvet Laponia. Här lär vi oss med alla sinnen och känner geologin och ekologin med hela kroppen. Vi använder naturen inte bara för att själva aktivt förstå utan också som redskap för att lära ut till andra.

Om Rapadalen mot nordväst är dramatisk så är vyn åt sydost desto fridfullare. På andra sidan sjön Lájtávrre, tynar fjällen bort ett efter ett i fjärran. Foto: Fabian Rimfors

Bakom Amanda kommer stratocumulus smygande snett emot oss. Stratocumulus är ett huvudmolnslag som bildas när cumulusmoln sjunker samman i brist på värme från marken. Dessa moln ligger på mellan 600 meter och 2 000 meters höjd. Foto: Fabian Rimfors

När molnen får berätta

– Lade ni märke till himlen tidigare i morse? frågar Amanda, student från Falun och som har tankar på att bli naturguide.

Vi är tillbaka på Sitojaures norra strand, det temporära läger där några av oss tältat två nätter medan andra övernattat i fjällstugan. Det är dags att bryta upp och vandra tillbaka till vårt basläger, men först ska Amanda hålla sin presentation inför gruppen. Sjön ligger spegelblank framför oss medan vi tittar upp i skyn.

– För två timmar sedan fanns knappt ett moln på himmeln, fortsätter Amanda. Där fanns några väldigt tunna cirrusmoln. De ser nästan ut som fjädrar, och kallas därför också fjädermoln. Cirrus är de högsta molnen på himlen och är ganska harmlösa. Men nu har de tätnat och ersatts av altocumulus, eller böljemoln som de också kallas.

– Är det samma som altostratus? frågar någon nyfiket.

– Nej, altostratus är i samma medelhöga skikt men är mer heltäckande över himlen, förklarar Amanda. Altocumulus finns i olika varianter och här i bergstrakterna är altocumulus lenticularis ganska vanliga. När vinden träffar berget skapas utdragna, linsformade moln. Där borta, i väster mot Sarek, ser ni ett väldigt tydligt altocumulus som är på väg in över oss. Och när dessa tätnar allt mer bildar de så småningom nimbostratus, som är låga regnmoln. Så det är kanske dags att vi rör på oss.

Med namnen som navigering

Under de två mil vi tålmodigt vandrar tillbaka mot vårt basläger får vi gott om tid att reflektera över de namn vi läser på fjällkartan, och som vi ser i verkligheten runtomkring oss. En av studenterna på kursen, lettländaren Vadims, som till vardags gör sin postdok på politiska Twitterflöden, lät oss bygga nya namn enligt samiska principer under sin presentation några kvällar tidigare. Det hjälper oss nu att tolka terrängen enbart utifrån namnen.

Vi lämnar Sitojaure, med Alep Vággevárásj som riktmärke i väster. Med andra ord går vi från en sjö (jaure) med litet berg (várásj) väster (alep) om en u-formad dalgång (vágge). Efter två kilometer korsar vi Voumajåhkå och kommer in i långsträckta Ávtsusjvágge, innan terrängen slutligen sluttar ner mot fjällstationen i Saltoluokta. Av namnen att döma kan vi efter en halvtimme eventuellt fylla på vatten i en bäck (jåhkå) innan den stora dalgången (vágge) leder oss bort mot vårt mål vid en vik (luokta).

– Namnen ser kanske svåra ut till en början, men lär man sig bara några stycken kan de berätta en hel del om landskapet. De blir som en karta, förklarar Tom Beery, universitetslektor i miljödidaktik, och som också organiserar kursen vi är ute med.

Plötsligt får namnen på kartan ett sammanhang och förklaring. Bara genom att lära sig några samiska ord öppnas en ny värld att navigera i, där kartan knappt behövs. Foto: Therese Igelström

Hjortron (Rubus chamaemorus) är en så kallad ”tvåbyggare” och till skillnad från övriga arter i växtsläktet rubus saknar hjortronet självpollineringsförmåga, eftersom han- och honblommorna sitter på olika individer. Foto: Therese Igelström

Johanna Grönroos som är lärare i landskapsvetenskap förklarar hur man kan avläsa hur högt snön brukar ligga runt björken på vintern. Snömerkeslaven (Melanohalea olivacea) hon pekar på kan bara växa ovanför snötäcket. Foto: Fabian Rimfors

Varför ser björken ut som den gör?

Det ihållande blåbärsriset och avsaknaden av björkar på över två meter betyder att vi rör oss i den lågalpina zonen. Vi är alltså över trädgränsen, drygt 700 meter över havet, och med god blick över sjön Langas där vår fjällstation väntar.

– Trädgränsen påverkas av flera faktorer, men de två främsta är temperatur och vattentillgång, förklarar biologilektorn Magnus. Båda dessa påverkas av klimatet, och när det förändras och blir varmare flyttar trädgränsen högre upp. Och tvärtom när det blir kallare.

– Om ni tittar på tallarna på andra sidan sjön och dalen, så ser ni att de växer tätare och mycket högre upp, fortsätter Magnus. Men om ni tittar ner på denna sida dalgången växer här inga barrträd, för bergets skugga faller där. Träden får alltså mycket mindre sol, vilket också gör marken blötare än på norra sidan dalgången där träden står i en sydsluttning. Detta är ett bra exempel på vad vi kallar aspekt inom ekologin.

Vi får lära oss att trädgränsens förändringar sedan senaste istiden har kunnat studeras tack vare tusenåriga gamla stammar och stubbar som bevarats i våtmarker och sjöar där de inte brutits ner. Dessa har daterats med kol 14-metoden och därför vet vi att trädgränsen för 8 000 år sedan gick 200–300 meter högre upp än i dag, vilket också skvallrar om att just där vi nu står har det inte legat någon glaciär.

I takt med att vi går ner blir fjällbjörkarna högre och står tätare. Platsen är perfekt för lite undervisning. Johanna Grönroos, som är universitetslektor i landskapsvetenskap med stor passion för växter och fåglar, frågar:

– Vad kännetecknar björken och varför ser den ut som den gör?

– De växer snabbt och fäller löven inför vintern, svarar Alexander som läser Landskapsvetarprogrammet i Kristianstad.

– Helt riktigt, konstaterar Johanna. Är det positivt eller negativt?

– Det är bra, för när löven är borta når ljuset ner genom trädkronorna så att nya frön får en chans att etablera sig, förklarar Emelie som till vardags är talang- och organisationsutvecklare och bor i Uppsala.

– Och de sparar energi för sina behov, flikar Therese in, också hon från Landskapsvetarprogrammet.

– Ja, en av huvudfördelarna med att fälla löven är att de inte blir stressade under vårens torrperioder. För när solen värmer på våren och vattnet fortfarande är fruset i marken är det problematiskt för vissa växter som behöver mer vatten. För barrträden kan detta vara en stressig tid, men för björken som fällt löven är det inga större problem, förklarar Johanna medan studenterna skannar björkarna med blicken.

– De kan även förbli en mycket liten planta under en lång tid, fortsätter Johanna. Nere på marken väntar de bara på rätt tillfälle att börja växa, vilket de då gör väldigt fort. Det är en egenskap som gör att fjällbjörken passar väldigt bra just här mellan trädgränsen och skogsgränsen. Men varför ser den ut som den gör då? Hur ser den ut?

– De är vridna, säger Therese.

– Där finns flera mindre skott runtomkring, svarar Emelie.

– Ja, skotten växer som en bukett runtomkring. Och varför tror ni att de gör det? frågar Johanna vidare.

– Om stammen eller något av skotten bryts eller skadas så finns andra redo att ta över, svarar Therese.

– Om renarna betar på dem så behöver ju skadan inte vara lika allvarlig, påpekar Alexander.

– Korrekt! De klonar sig själva väldigt enkelt. Men varför är de så krokiga och böjda då?

– Om de är krokiga tål de kanske trycket från snön bättre på vintern, föreslår Therese.

– Exakt! Björkens form är en sidoeffekt av vintern. Det är snön som ger björkarna sina krokiga former. Speciellt på sluttningar kan björkarna böjas neråt, förklarar Johanna.

Den som vilar blicken över sjön Langas en ljummen kväll i Saltoluokta får i regel se sik, öring, röding och andra fiskar vaka vid ytan och bilda ringar på vattnet. Foto: Johanna Grönroos

Landskapsvetarstudenten Alexander Lundgren valde att hålla sin presentation nere på Langas strand. Medvetet gav han publiken den fängslande utsikten i fonden medan han förklarade ekosystemtjänsterna i området och elden sprakade. Foto: Fabian Rimfors

Spår från vildrenarnas tid

Vi är tillbaka i Saltoluokta, där vi för nästan en vecka sedan klev av båten i väglöst land för att nyfiket utforska fjällvärlden. Enstaka ringar bildas i vattnet när röding, sik och annan fisk fångar en fluga vid vattenytan. I receptionen på fjällstationen kunde man läsa ”Här behöver jag inte söka upplevelser och intryck – de kommer till mig”. Men söka är just vad vi ska göra på kursens sista exkursion.

– I dag ska vi leta efter spår i landskapet, efter samiskt liv och kultur från deras nomadiska tid. För utan människorna som del av ekosystemet vore Laponia inget världsarv. Sedan ska vi se vad ni kan lära er från fynden, berättar Tom.

Vi går en sista gång genom skogen uppför Kungsleden, förbi skogsgränsen där vi första dagen övade på knoparna för att bäst spänna upp en tarp i regnet, pålstek för att förankra och dubbelt halvslag för att kunna justera spänningen. Men nu går vi vidare mot Ahusjgårsså. Gårrså är en djup bäckravin på lulesamiska och den går verkligen inte att missa där den klyver landskapet framför oss. På andra sidan börjar Stora sjöfallets nationalpark och världsarvet Laponia.

Utrustade med kartor sprider studenterna sig två och två medan Magnus tar ett varv på hjortronmyren runt den lilla fjällsjön. När studenterna letar spår efter människor passar Magnus på att spana efter resterna av en tretusen år gammal skog, där det i dag nätt och jämt växer några nariga fjällbjörkar.

När studenterna är tillbaka och har satt sig i solen med lite fika får Tom höra vad de hittat:

– Vi har hittat ett system av fångstgropar, svarar en grupp.

– Vi hittade eldhärdar, svarar en annan.

– Gamla boplatser, utbrister en tredje.

– Vad kan ni berätta om fångstgroparna? frågar Tom.

– Eftersom vi hittade gropar uppe på krönet misstänker vi att de drev renarna hitåt, så oavsett vilken sida sjön renarna flydde på så fanns fångstgropar redo att fånga dem i, förklarar Alexander.

– Precis! De utnyttjade terrängen, bekräftar Tom. Precis som ni nu har lärt er att göra, både när ni ska förstå saker och lära ut saker till andra.

Äventyret är slut för den här gången. Och på bussen på väg till Gällivare summerar Yijun från Shanghai, som tidigare studerat internationell människorätt men tänker styra över till miljörätt:

– Den här resan har lärt mig att utomhuspedagogik inte bara handlar om att flytta klassrummet från inomhus till utomhus, utan också om att byta tankesätt kring hur natur, kultur och människor hänger ihop.

Text: Fabian Rimfors

Natur, kultur och utomhuspedagogik i svenska fjällen I - 10 hp

Natur, kultur och utomhuspedagogik i svenska fjällen II - 5 hp

Landskapsvetarprogrammet - 180 hp

Bilder från fjällkursen

Lilla Tallsjön ligger i dag långt över skogsgränsen, med fjällbjörk som sällskap på ena sidan. På sjöns västra sida, precis där vasskanten börjar, hittar till slut Magnus svaret på varför den lilla sjön heter som den gör; på den grunda botten ligger en 3 000 år gammal tallstam konserverad i myrens kalla vatten. Spår från en tid då varmare klimat pressade upp skogsgränsen. Foto: Vadims Murasovs

Vid kajen i Kebnats börjar väglöst land. M/S Langas, döpt efter sjön, tar oss till andra sidan där Saltoluokta fjällstation väntar som porten till vildmarken. Foto: Fabian Rimfors

Under bestigningen av Lulep Gierkav (i fonden 1 139 möh) låg fokus på den ekologiska övergången från skog till de alpina zonerna. Foto: Fabian Rimfors

Landskapsvetarstudenterna Therese Igelström och Carina Frogner får syn på en tätört och förevigar den köttätande växten i sina telefoner medan läraren Tom Beery pausar sist i ledet, på väg upp mot Lulep Gierkav. Foto: Fabian Rimfors

Den köttätande tätörten (Pinguicula vulgaris) trivs på fuktiga och gärna kvävefattiga jordar. Tyvärr går det dock inte att göra tätmjölk (långfil) genom att låta bladen dra i färsk mjölk som Carl von Linné föreslår i sin Flora Lapponica. Men däremot har tätört använts för att bleka hår som då blir gulaktigt. Foto: Amanda Fagerlund

Efterrätten växer på en armlängds avstånd under lunchpausen på väg upp för Lulep Gierkav. Magnus Thelaus förklarar samtidigt hur ny forskning visar att inlandsisen i U-dalen nedanför dragit sig åt sydost (vänster i bild) och inte åt nordväst (höger i bild). Foto: Amanda Fagerlund

Där blåbärsriset slutar går gränsen mellan lågalpina zonen och mellanalpina zonen, och där lingonriset slutar börjar högalpina zonen. Foto: Fabian Rimfors

Det växer massor av videväxter i fjällen. Dvärgvide (Salix herbacea) är den minsta och den trivs uppe på kalfjället där marken är fuktig och mager, som exempelvis vid snölegor. Foto: Fabian Rimfors

Från toppen av Lulep Gierkav syns fjällmassivet Akka 4,5 mil bort. På lulesamiska betyder Áhkká ”gammal kvinna”. Stortoppen mäter 2016 meter över havet och ner till foten är det omkring 1 563 meter, vilket är den högsta primärfaktorn (nivåskillnaden) i landet. Akka gav också namn åt ledargåsen i Selma Lagerlöfs bok Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Foto: Fabian Rimfors

Christos Papadopoulos, som nyligen avslutat en lång karriär som volleybollproffs i Grekland, fascineras av renhornet på toppröset på Lulep Gierkav. Foto: Amanda Fagerlund

Havsörnen har viktiga häckningsplatser i Stora Sjöfallets nationalpark. Den mäter över två meter mellan vingspetsarna och kan ta renkalvar som rov om våren. Foto: Fabian Rimfors

Både sarvarna och vajorna kommer att feja bort basthuden från hornen inför brunsten i september, oktober. Sarvarna fäller sina horn direkt efter brunsten varje år, medan vajorna behåller sina under hela vintern och fäller dem först efter kalvningen på våren. Foto: Fabian Rimfors

“Upp hoppar haren ur hålet, runt det stora trädet, och ner i hålet igen”, förklarar Tom för att demonstrera hur en pålstek ska knytas. Foto: Fabian Rimfors

För den som ska leda en grupp på en vandring är det viktigt att kunna spänna upp en tarp med rätt knopar, pålstek för att förankra den och dubbelt halvslag för att kunna justera spänningen. Foto: Fabian Rimfors

Magnus Thelaus visar en tall med brandljud, den värmeskada som orsakas av en skogsbrand och får veden att blottas då barken att faller av. Genom att titta på andra träd runtomkring om de har brandljud eller ej går det att se ungefär när det brann senast. Veden vid ljudet är bra tändved eftersom den är kådrik och lättantändlig. Foto: Fabian Rimfors

Sitojaure är fritt från el och kranvatten. Bekvämligheten ligger i enkelheten och närheten till naturen, ett stenkast från ett av Sirges samebys sommarvisten. Foto: Johanna Grönroos

Bredvid spängerna över en myr finner vi sensommarens sista hjortron. Foto: Vadims Murasovs

Åtta studenter och tre lärare på väg mot Skierffe och utsikten över Rapadalen. I bakgrunden syns långsträckta Ávtsusjvágge, där namnet och ändelsen

vágge förklarar att det handlar om en U-formad dalgång, varifrån vandringen gått längs Kungsleden från fjällstationen i Saltoluokta. Foto: Fabian Rimfors

Fjällpiparen är inte som alla andra fåglar. Medan mamma flyger fritt söderut är pappa hemma och tar ansvaret för barnen. Uppe på Njunjes kom vi nära en hane och hans två ungar.

Så här låter fjällpiparen. Foto: Fabian Rimfors

Den mellanalpina zonen på ryggen av Njunjes präglas av sten och gräs. Foto: Johanna Grönroos

Polarull (Eriophorum scheuchzeri) trivs vid källdrag och bildar ofta stora bestånd med sina utlöpare. Foto: Amanda Fagerlund

Vid en av jokkarna påpekar Tom Beery vikten av att tänka på var du fyller på vatten; det bör vara bra flöde i vattnet och gärna en bit uppströms från stigen. Och håll utkik efter spår av djur eller annan mänsklig aktivitet. Foto: Fabian Rimfors

I fjällstationens restaurang får vi smaka på Laponia. Här en efterrätt på kaffeost med hjortron, vispgrädde och kola, med en liten rosa blomma från mjölkört, eller rallarros som den också kallas. Foto: Johanna Grönroos

Artikelförfattaren känner de svala vindarna nere från Rapadalen fläkta mot fötterna. Efter två dagars vandring infinner sig en känsla av att vara vid världens ände och mittpunkt på en och samma gång. Foto: Johanna Grönroos