Nyhet -
Studentuppdraget: bringa klarhet i exotiska landets rökiga kultur
De lärde känna varandra under studierna på Folkhälsopedagogiska programmet.* Nu läser de sista terminen och har fått Minor Field Studies-stipendium tillsammans. Fältstudierna gör de i Vietnam – ett land där hälften av alla män röker och tobaksbruk är en integrerad del av kulturen. Nu utför de båda blivande folkhälsovetarna en kvalitativ intervjustudie om vietnamesernas åsikter och erfarenheter kring rökfenomenet, men samtidigt får de uppleva ett nytt spännande land med många överraskningar.
Var i Vietnam är ni närmare bestämt?
– Vi bor i en lägenhet Hai Phong, vilket är den tredje största staden i Vietnam, berättar Josefine Tuvesson som snart har tillbringar två månader i det sydostasiatiska landet. Det är ingen turiststad utan mer av en industristad med en av de viktigaste hamnarna i norra Vietnam.
Ni har fått stipendium för Minor Field Studies. Vad handlar er arbete om?
– Vi samlar in data för vårt examensarbete där vi undersöker vietnamesers generella åsikter och erfarenheter kring rökning, särskilt runt hälsoaspekterna, förklarar Josefine.
– Rökning är ett stort samhällsproblem i Vietnam, påpekar Cecilia Boberg. Vi är här i totalt åtta veckor för att göra intervjuer och skriva uppsatsen.
– Det finns flera kvantitativa studier i ämnet så därför ville vi använda en kvalitativ metod för att få en djupare förståelse och kunna se vilka faktorer som påverkar. Utifrån våra intervjuer ser vi att resultaten skiljer sig lite åt, berättar Josefine och utvecklar.
– Bland annat verkar respondenterna inte anse att socioekonomisk status påverkar vietnamesers rökvanor. Deras uppfattning är att alla röker oberoende inkomst. De menar även att majoriteten vet att rökning inte är bra för hälsan, eller folk runtomkring, men att de som röker inte bryr sig. Det är djupt inrotat i deras kultur och respondenternas uppfattning är att det inte tror att folk någonsin kommer att sluta röka.
Är det inte svårt att komma som student från Sverige och kastas rakt in i en ny kultur och samtidigt flytta till en främmande mångmiljonstad?
– Vi har erfarenheter från tidigare resor. Kulturellt är det en omställning, både i hur samhället fungerar och vilka värderingar som är viktiga, men generellt gäller det bara att vara anpassningsbar. Båda två älskar vi nudlar och ris, så matmässigt har det varit lätt, skrattar Cecilia. Vi har en egen lägenhet som dessutom ligger nära universitetet som vi samarbetat med.
– Många personer har varit väldigt hjälpsamma både i Vietnam och i Sverige, vilket har underlättat. Människorna här är väldigt tillmötesgående och har välkomnat oss med öppna armar, både för skolrelaterade och kulturella frågor, understryker Josefine.
Hur gick ni till väga för att söka MFS-stipendium?
– Vi pratade med högskolans studie- och karriärvägledare som handlägger utlandsstudier och skrev sedan ihop en ansökan i raketfart. Vi var ju lite sent ute, menar Cecilia och skrattar. Processen tog sin tid och krävde en del omarbetning. Det är lätt att underskatta oförutsägbara hinder.
– Vietnam valde vi både utifrån ett folkhälsoperspektiv och att vi hoppas kunna bidra till en mer nyanserad bild av hur situationen ser ut i landet. Vi hade en hel del kontakter i Vietnam som kunde hjälpa oss också, förklarar Josefine.
Hur har handledningen från Sverige fungerat?
– Handledningen har fungerat väldigt bra trots tidsskillnaden, påpekar Josefine. Vi har haft mejlkontakt och Zoom-möten, vilket har flutit på bra.
– Säkerligen till viss del tack vare just pandemin, som verkligen varit en förberedande grund i att arbeta på distans, förklarar Cecilia. Sedan är det även skönt att ligga före, rent tidsmässigt, eftersom klockan nu är fem timmar mer i Vietnam än i Sverige. Så vi hinner samla in empiri och skriva på uppsatsen i flera timmar innan alla i Sverige ens har vaknat, vilket är väldigt behagligt.
Hur går det med era MFS-uppsatser?
– Superbra! konstaterar Cecilia. I början kändes det lite svårt att samla in data, men vi fick snabbt kontakt med hjälpsamma lärare och studenter på universitet. Skrivandet går också bra. Vi är synkade både i hur vi formulerar oss och vad vi vill ha med i texten.
Vad har varit svårast under tiden i Vietnam?
– Språkbarriären är nog det som har varit svårast, menar Josefine, och att pandemin har varit väldigt påtaglig här jämfört med i Sverige. Vi har behövt ändra i planering och tillvägagångssätt med intervjuerna, men det har löst sig bra ändå.
– Att söka visum, skulle jag säga, kontrar Cecilia. Men det berodde enbart på pandemin, eftersom Vietnam inte utfärdade turistvisum under den perioden och vi var då tvungna att få ett studentvisum som tog otroligt mycket längre tid än väntat.
– Annars har det nog varit att lära sig gå över vägen, skrockar Cecilia med ett stort leende, eftersom det är tusentals mopeder som kör åt alla hål och kanter. Men det kan även ses som en lärdom och en initiationsrit till att bli en ”äkta vietnames”.
Vad har varit mest lärorikt?
– Det har varit mycket sökande kring kulturella etiketter och liknande. Vi vill ju respektera dem och göra ett gott intryck, tycker Josefine och får medhåll av Cecilia.
– Att förstå en ny kultur är inte alltid lätt. Till exempel att den hierarkiska rangordningen är väldigt central i deras levnadsvanor, och att gåvor är något som förväntas när man träffar någon av ”högre rang” än en själv. Detta var något vi hade läst om men jag trodde inte det skulle vara så betydelsefullt som det faktiskt var.
– Men de är också otroligt gästvänliga och bjuder med oss på allt möjligt. Viktigt att notera är också att den som bjuder med någon förväntas betala för den medbjudne, vilket vi med vår svenska kultur hade lite svårt att förstå.
Avslutningsvis. Vad har varit roligast?
– Att få lära känna nya människor, se och resa i ett nytt land, uppleva nya smaker och maträtter, vilket jag tycker är extra spännande med min bakgrund som kock, påpekar Cecilia.
– Och våra veckovisa ”English corners” med lärare och rektorer på universitet, fortsätter Josefine, då de så gärna ville utveckla sin engelska. Och alla fantastiska möten med respondenterna vi intervjuade. Sedan fick vi även många nya vänner på universitetet som bjöd in oss till deras hem, visade oss restauranger, och bjöd med oss till olika evenemang.
* Folkhälsopedagogiska programmet heter numer Folkhälsovetenskapliga programmet och ges på distans.
Mer om Folkhälsovetenskapligt program med inriktning beteendevetenskap
Text: Fabian Rimfors
Foto: Cecilia Boberg och Josefine Tuvesson
