”Stödet från kollegorna ger mig kraft”

Bakom titeln "adjunkt i företagsekonomi" finns en 34-åring som hunnit uppleva krigets fasor, flyktens ovisshet och såväl motgångar som medgångar i det nya landet. Men mest av allt just nu vill Ibrahim Malki berätta om sin bror.

Detta var tänkt som en upplyftande artikel. En solskenshistoria om en människa som, mot alla odds, tagit sig framåt. Ibrahim Malki är studenten som lyckades lämna krigets Aleppo för att påbörja en ny akademisk karriär i Sverige. När vi stämde träff på högskolan var det just detta vi skulle tala om.

Men ibland tar livet en paus mitt i steget. För Ibrahim Malkis del skedde det en lördag för mindre än två veckor sedan. Hans älskade lillebror körde av vägen strax utanför Bromölla. Livet gick inte att rädda.

Ibrahim Malki kommer några minuter försenad till intervjun. Han har just varit på begravningsbyrån. Han ler varmt, men där innanför finns en sorg utan dess like.

– Jag är förstås djupt påverkad av det som hänt med min bror, men jag vill ändå prata om honom och om mig.

Med detta sagt börjar han berätta sin historia. Om hur han växte upp i Syriens näst största stad, och motvilligt men pliktskyldigt pluggade ekonomi efter gymnasiet – mest för att göra familjen stolt och pappa glad. Om hur ämnet små småningom växte och väckte hans intresse.

Ibrahim Malki fick jobb inom läkemedelsindustrin, och fortsatte därefter sin karriär på en av landets största privata banker.

– Men med kriget förstördes allt; infrastruktur, sjukvård, tillgången till dricksvatten. Stressen kröp allt djupare, den fanns där varje dag och varje sekund.

För fyra år sedan lämnade han Syrien för en annan konflikthärd. Han hade fått erbjudande om arbete ett företag i Sydsudans huvudstad Juba.

– Men efter ett halvår insåg jag att inte heller där fanns någon framtid. Min syster och min bror hade nyligen tagit sig till Sverige, där vi redan hade släktingar, och jag bestämde mig för att göra detsamma.

Det nya livet i nya landet

Ibrahim Malki flyttade samman med sin åtta år yngre bror Noël i en lägenhet i Bromölla.

– Vi stod varandra mycket nära och under dessa år har jag nästan varit som en pappa för honom.

Efter studier i svenska och praktik på en revisionsbyrå, fick Ibrahim Malki sin syriska examen validerad. Därefter läste han in ytterligare en masterexamen vid Högskolan Kristianstad. I samband med examensarbetet fick handlederna Timurs Umans, biträdande professor i bolagsstyrning, och kollegan Pernilla Broberg, lektor i redovisning och revision, upp ögonen för den ambitiöse studenten.

– Ibrahim och hans kurskamrat Sara Rejnefelt skrev en uppsats om hur mångfald speglas i bilder i företagens rapporter och redovisningar. Det är ett hittills ganska outforskat ämne, säger Timurs Umans.

Det stod klart att Ibrahim Malki hade kunskap och förmågor utöver det vanliga. Efter avlagd examen erbjöds han därför en tjänst som adjunkt i företagsekonomi.

– Som högskola har vi ett uppdrag att ta tillvara den kompetens som finns, och ge individer möjlighet att utveckla sin potential – oavsett deras språk eller bakgrund. Vi är lyckligt lottade som kunde rekrytera Ibrahim hit, eftersom han tillför mycket till programmet. Han har koll på både redovisning och finans, vilket är en ovanlig kombination, säger Timurs Umans.

Framöver har de fler planer. En är att söka projektpengar för att undersöka hur banker i regionen hanterar den ökande mångfalden bland sina kunder. En annan är att låta Ibrahim Malki hålla kurser på högskolan på temat Islamic banking.

Ibrahim Malki lyser upp när han hör Timurs Umans berätta om de kommande projekten.

– Stödet från kollegorna här på högskolan ger mig verkligen kraft och positiv energi. Det känns som att jag tagit första steget för att kunna bygga en karriär, och med hjälp av Timurs och andra kollegor känns det nåbart, säger han.

Han ler igen, där vi strosar under de höstbruna kastanjerna utanför högskolan. Så stannar han upp. Tankarna och orden vänder tillbaka till Noël. Lillebror, vars liv blev alltför kort.

– Jag vill att han ska vara med i allt detta. Jag har lovat mig själv att min bror ska följa med mig i allt jag gör.

Text och foto: Kerston Weman Thornell