Lyssna lyhört till de äldres berättelser!

”Jag tycker jag är i en bubbla. Jag vet inte ... instängd i ett vakuum. Så är man ensam. Man vet inte riktigt vad man ska göra i den där bubblan.”

Så beskriver en kvinna sin tillvaro. Hon ingår i Helena Larssons avhandling om existentiell ensamhet, som läggs fram vid Malmö universitet nu på fredag.

Existentiell ensamhet kan beskrivas som en djupare form av ensamhet som framträder när en människa känner sig utsatt. Ofta inträffar detta i samband med övergångsfaser i livet.

– Man befinner sig någonstans mittemellan det tidigare livet och en ny tillvaro, och upplever kanske att man tappar fotfästet och drabbas av en känsla av meningslöshet, säger Helena Larsson.

Begreppet existentiell ensamhet har förekommit under lång tid inom flera områden som teologi, filosofi och psykologi.

– Inom vården möter man ju ständigt människor i utsatta situationer, som funderar på livets svåra frågor. Men i vårdsammanhang omnämns sällan existentiell ensamhet.

Detta har en grupp forskare vid Högskolan Kristianstad, Malmö universitet, Lunds universitet och Palliativt Utvecklingscentrum försökt råda bot på. De ingår i LONE-studien, med syftet att bygga upp en ny kunskapsbas om existentiell ensamhet. Framöver kommer tre avhandlingar undersöka och definiera begreppet, ur olika synvinklar.

Som sjuksköterska med mångårig erfarenhet från geriatrisk och palliativ vård har Helena Larsson många gånger lagt märke till de existentiella behoven bland både sköra äldre personer och deras närstående.

– När jag själv gick in i detta projekt för fem år sedan, var jag nog rätt naiv. Jag tänkte: ”Nu, så! Nu ska vi ringa in detta”. Men med tiden har det visat sig ha långt fler dimensioner och uttryckssätt än jag trott från början, och är också sammanflätat med andra typer av ensamhet.

Hennes avhandling tar främst avstamp i de närståendes egna upplevelser och uppfattningar om existentiell ensamhet. Materialet är hämtat från enkäter, fokusgruppsintervjuer och individuella intervjuer med såväl närstående som sköra äldre personer och anhörigkonsulenter.

– De flesta visade sig vara villiga att prata och berätta om sina tankar och erfarenheter. Även om vissa händelser ligger långt bak i tiden, kan intervjupersonerna ofta beskriva i detalj tid, dag och plats och hur det kändes. Det finns ett behov av att berätta och dela med sig till andra.

Känslan av existentiell ensamhet var extra påtaglig i samband med påtvingade övergångar från en livssituation till en annan. Det kunde röra sig om ett uppbrott eller separation från en livskamrat eller en invand plats.

– För de närstående var det särskilt tufft när de tvingades fatta beslut som berörde den äldre. Svåra och viktiga val där inget av alternativen uppfattades som önskvärt och positivt.

I avhandlingen, som blev långt mer filosofisk än hon hade föreställt sig, refererar Helena Larsson till såväl Jean-Paul Sartre som Martin Buber. Men det är nog ofrånkomligt när det handlar om ett sådant här ämne, menar hon.

Närstående och äldre lever i olika världar

Under intervjuerna stod det ganska klart att de närståendes egna erfarenheter spelade in när de försökte beskriva och hantera den äldre personens existentiella behov. När hon jämförde de båda parternas berättelser upptäckte hon en viss skillnad i hur situationen uppfattats.

– Särskilt tydligt har det blivit när vi träffat närstående som är vuxna barn. De har ofta fullt upp med arbete och egen familj, samtidigt som de ska ta hand om åldrande föräldrar. Då är det lätt att utgå från sin egen situation och det tempo och tidsuppfattning man själv lever i.

I all välmening hittar man på aktiviteter, medan den sköra äldre personen kanske tycker att de vore viktigare att bara sitta ner och bli lyssnad på. Med Helena Larssons beskrivning: De närstående lever i ett görande, medan den sköra äldre snarare befinner sig i ett varande. Det kan göra att det blir svårt att mötas.

– Kanske är kontrasterna ofrånkomliga, men medvetenheten om dem kan ändå bidra till att närstående och vårdpersonal lyssnar med ett extra öra på vad som egentligen är viktigt för den äldre personen.

Just detta personcentrerade förhållningssätt, att försöka sätta sig in i den unika människans livssituation, löper som en röd tråd genom avhandlingen.

– Som utomstående kan man ha en bestämd uppfattning om hur en viss situation upplevs. Men precis som en av intervjupersonerna sa: ”Man kan inte förstå till fullo förrän man själv varit där”. Det är en viktig påminnelse om att vara ödmjuk.

Forskargruppen hoppas att en större förståelse för fenomenet existentiell ensamhet kan leda till att både vårdpersonal och medmänniskor kan hjälpa till att lindra och stödja dem som drabbas. Men då gäller det också att omgivningen lyssnar lyhört, vågar fråga och låter både de närståendes och de äldres berättelser få ta plats. När de vanliga orden inte räcker till kan människan få stöd och bekräftelse genom andra handlingar, som att fira gudstjänst, vistas i naturen och ta del av litteratur eller musik.

Även om Helena Larssons avhandling nu är färdigskriven, har arbetet egentligen bara börjat.

– Det finns så oerhört mycket mer, och jag vill gärna utveckla det jag lärt mig.

Hon ser bland annat fram emot att ingå i ett projekt tillsammans med norska, finländska och belgiska forskare som också intresserar sig för ämnet.

– Men det blir i framtiden. Just nu är det svårt att tänka och planera längre fram än till disputationen på fredag!

Text och foto: Kerstin Weman Thornell
Foto: Mattias Larsson

Helena Larsson: Existentiell ensamhet hos sköra äldre personer – ett närståendeperspektiv (PDF)

Helena Larsson
044-250 39 47
helena.larsson@hkr.se