Blunda inte för de utsatta grupperna!

I akuta situationer är kommunikation livsviktig. Men för personer från särskilt utsatta grupper brister det ofta i kontakt med vårdpersonal. Doktorand Sara Björklund har sett det själv, som ambulanssjuksköterska och som anhörig. Nu vill hon kartlägga mötena och bidra till bättre vård.

– Jag brinner verkligen för de här människorna.

Sara Björklund säger det med eftertryck. Det märks att hon har ett hjärta som klappar lite extra för de människor som hamnat ute i marginalen, både i samhället och inom vården.

På sin anslagstavla i det nya rummet på högskolan har hon satt upp ett pressmeddelande från Socialdepartementet. Där berättas att Sveriges regioner får 46 miljoner kronor för att utveckla ambulanssjukvården för personer med psykisk ohälsa.

– Det visar att detta är ett angeläget ämne. Vi kan inte blunda för det längre.

En likadan utskrift har hon visat för kollegorna på jobbet. Vid sidan om forskarutbildningen på Högskolan Kristianstad arbetar Sara Björklund som ambulanssjuksköterska i Region Blekinge. De kommande åren ska hon kombinera sina kunskaper och erfarenheter från båda ställena, vilket ska resultera i en avhandling om hur utsatta grupper bemöts och behandlas inom ambulanssjukvården.

Hon betonar att regionerna, generellt, erbjuder en mycket bra akutvård. Samtidigt finns det patienter som oftare än andra hamnar i kläm. Det kan röra sig om personer med missbruksproblematik, psykiska funktionshinder, invandrarbakgrund eller ekonomiskt utsatthet.

– Men forskningen och kunskapen är mest inriktad på medicinska tillstånd och åtgärder, inte sociala eller psykiska behov.

När ambulanspersonalen möter dessa människor är det lätt att kommunikationen hamnar snett. Patienten kan ha svårigheter att själv uttrycka sina problem. Samtidigt har vårdpersonalen en tendens att främst lägga märke till det uppenbara, som personens missbruk, och därmed missa det akuta somatiska tillståndet.

Det finns också risk att personen inte blir delaktig i sin egen vård, menar Sara Björklund. Det kan handla om att vårdpersonalen inte tar hänsyn till vårdtagarens sociala resurser. De bortser från att personen inte har möjlighet att själv ta sig fram i vården och vända sig till rätt instanser.

– Mycket bygger på okunskap. Man förstår inte varför en människa lever i misär eller varför hen lagt pengar på droger. Följden blir att dessa människor i slutändan får sämre vård, och att denna vård inte utgår från individen, utan snarare från allmänna fördomar.

Dessa brister har hon lagt märke till då hon själv arbetat, men också då hon, vid några tillfällen, stått vid sidan om som anhörig. Hon har upplevt hur kommunikationen och kontakten med den vårdsökande fungerat dåligt.

– Samtidigt finns det ju en genuin vilja hos personalen att hjälpa, och ett behov att få fler verktyg så att de också kan utforma en bättre vård.

För egen del bestämde hon sig för drygt ett år sedan, att ta tag i saken och försöka påverka genom kunskap. Grundidén till forskningsprojektet kom hon själv på, och efter en rad kontakter och samtal förstod hon att det fanns möjlighet att söka sig till forskarutbildningen vid Högskolan Kristianstad. Men att ta steget över till akademin var ingen självklarhet.

– Jag är ju van vid att arbeta med patienter. Där vet jag precis vad jag ska göra. Högskolevärlden är rätt ny för mig, men det är fantastiskt roligt och otroligt kreativt.

Tillsammans med handledarna Peter Hagell och Martin Persson vid Högskolan Kristianstad och Mats Holmberg vid Linnéuniversitet, samt medförfattaren Petra Lilja Andersson, har hon utformat upplägget för projektet. Utgångspunkten är hur den svenska ambulanssjukvården arbetar i vårdmötet med särskilt utsatta grupper.

Sara Björklund menar att förutsättningarna för ett personcentrerat angreppssätt är goda just inom ambulanssjukvården.

– Till skillnad från på sjukhuset, så jobbar man ofta med en patient åt gången och man kan själv bestämma tempot. Dessutom får man en inblick i platsen där patienten bor eller befinner sig. Man får en bild av personens livsvärld, vilket är ett fantastiskt sätt att arbeta på.

För patienten kan detta möte vara avgörande, då det ofta är den första vårdkontakten i en lång kedja. Hur vårdpersonalen beter sig påverkar patientens relation till hela vårdapparaten under lång tid framöver.

I de två första studierna ska hon intervjua ambulanspersonal respektive patienter, totalt ett fyrtiotal personer, om hur de upplever vårdmötet från sitt perspektiv. Därefter följer en observationsstudie som kan ge närmare information om hur vårdmötet går till i praktiken. Avslutningsvis ska hon genomföra en studie där kunskap och utbildningsbehov kartläggs.

– Förhoppningen är att detta bidrar till att omvårdnadsansvaret ses som lika viktigt som det medicinska ansvaret i framtiden. Kanske kan det också ge tydligare riktlinjer och verktyg som kan vara användbara i mötet med patienter i utsatta grupper, säger Sara Björklund.

Att hon ska ägna de kommande åtta åren åt dessa frågor, gör henne både glad och lite förundrad.

– Jag är så oerhört tacksam att jag får ägna mig åt detta. Jag har alltid sett mig själv som kliniker men nu har jag insett att det inte behöver vara antingen-eller, utan det går att kombinera. Det är precis som med personcentrering – den måste gå hand i hand med det medicinska för att vi ska få så bra vård som möjligt.

Text och foto: Kerstin Weman Thornell