Arbetsterapeuten som blev professor

Mötena med människor. Det var dessa som fick Maria Haak att söka sig till vården, och som sedan drev henne vidare genom utbildning, arbete och akademisk karriär. Sedan i vintras är hon professor i hälsovetenskap vid Högskolan Kristianstad.

Direkt till vänster innanför dörren i Maria Haaks arbetsrum hänger en stor whiteboard. Den är fullklottrad med namn, kurser och tider med röd och blå spritpenna. Här växer planeringen för högskolans doktorandutbildning fram.

– Det är roligt att styra upp, även om det tar tid, säger hon.

Att organisera upplägget för de blivande doktoranderna är en av hennes uppgifter som nybliven studierektor på forskarutbildningen i ämnet vårdvetenskap.

Efter många år på andra platser är Maria Haak nu tillbaka i hemstaden Kristianstad. Det var här hon växte upp och det var här hon, under högstadietiden, knöt sina första kontakter med äldrevården. Tonåringen Maria fick erbjudande om att sommarjobba på ett äldreboende.

– Där mötte jag äldre människor som delade med sig av känslor, tankar och åsikter om stort och smått. Jag insåg att det fanns så många olika personligheter och inställningar till livet.

Under gymnasiet fortsatte hon att arbeta helger och lov inom hemtjänsten. Hon kunde då se hur äldre människors förutsättningar skiftade. Boendeförhållandena skilde sig från varandra, liksom tjockleken på plånböckerna. En del hade stort socialt liv medan andra var mer ensamma och isolerade.

Ett namn som ofta nämndes, både bland de äldre och vårdpersonalen, var Sonja. Hon var arbetsterapeut och hennes insatser tycktes betyda mycket för alla inblandade.

– Jag förstod att hon var väldigt viktig i sammanhanget. Jag blev nyfiken och när jag tog reda på mer om arbetsterapeutens uppgifter insåg jag att det var ett intressant yrke.

I stället för att söka sig till utbildningen i närbelägna Lund, valde Maria Haak att packa väskorna och dra till Boden i Norrbotten – även detta en chans att uppleva nya möten i annorlunda hemmiljö.

– Jag hamnade helt rätt. Jag var nästan ensam skåning däruppe och det blev tre lärorika år.

Valet att stanna inom akademin

Som nyutexaminerad fick hon sitt första arbete på en kommunal rehabiliteringsavdelning i Tingsryd. Därefter provade hon en rad olika arbetsplatser, bland annat som verksamhetsledare på Afasifyren i Kristianstad och som arbetsterapeut på kommunalt boende och daglig verksamhet, innan hon fick en tjänst på reumatikersjukhuset Spenshult utanför Halmstad.

Efter några år ute i arbetslivet kunde hon konstatera att olika arbetsplatser hade olika rutiner.

– Frågorna dök upp: Är det verkligen det bästa och mest effektiva tillvägagångssättet? Detta ville jag fördjupa mig i, och sökte mig därför till magisterutbildningen i Lund.

Där skulle hon bli kvar. Strax innan hon skulle kvittera ut sin magisterexamen dök nämligen en ny utmaning upp: som administratör i ett europeiskt forskningsprojekt som kartlade äldre ensamboende personers hälsa och välmående. Så småningom utlystes också en doktorandtjänst, inom ramarna för projektet.

– Jag valde därmed att stanna kvar inom akademin. Det kändes som ett stort steg, men helt rätt.

Maria Haaks avhandling kom att handla om just ensamboende 80-plussare, och om hur deras välbefinnande påverkas av olika aspekter i hemmiljön, som socialt nätverk och fysisk omgivning.

– Det som är viktigt för en person kanske inte är lika angeläget för en annan. Vården har också gått mot mer individualiserade alternativ där vi utgår från individens behov och önskemål, vilket förhoppningsvis leder till mer delaktighet och självständighet för äldre personer.

Cirkeln sluts i Kristianstad

Genom åren har hon varit inblandad i olika projekt, och hennes titel har skiftat från doktorand till doktor och sedermera docent i gerontologi vid Lunds universitet.

– Varje år har fört med sig nya utmaningar, så det har hänt saker hela tiden, säger hon.

En av dessa utmaningar var rollen som studiekoordinator inom den nationella forskarskolan om åldrande och hälsa. Detta ledde till kontakter och samarbete med bland andra kollegorna vid Högskolan Kristianstad.

– Jag fick en bra känsla och visste att här fanns trevliga arbetskamrater. Mycket av den forskning som bedrivs vid högskolan ligger ju också i linje med det jag ägnat mig åt. Så när högskolan Kristianstad utlyste en ny tjänst som biträdande professor, sökte jag.

Tidigt i höstas, efter många års pendlande till Lund, flyttade hon därför ”hem” till Kristianstad. Under de gångna månaderna har hon börjat komma tillrätta på sin nya arbetsplats.

– En av fördelarna med ett större lärosäte som Lund är förstås utbudet; man kan få alla behov tillgodosedda oavsett det handlar om utbildningar eller föreläsningar. Forskningsmiljön var väldigt aktiv, dynamisk och tvärvetenskaplig. I Kristianstad finns å andra sidan en annan närhet som jag uppskattar. Man känner sig hemma här.

En annan fördel med Högskolan Kristianstad är den fasta förankringen i omgivande samhälle. Detta, menar hon, märks inte minst genom Forskningsplattformen Hälsa i samverkan, som har ett tätt samarbete med verksamheterna ute i region och kommuner.

– Det var ett tungt vägande skäl för att söka sig hit.

I februari blev Maria Haak befordrad till professor. Själv betraktar hon det som ett kvitto på allt arbete hon lagt ner under åren.

– Det handlar ju inte om enstaka punktinsatser, utan om den samlade erfarenheten. Och det känns bra att lärosätet faktiskt har behov av just denna kompetens.

Som handledare till flera doktorander är hon involverad i den aktuella forskningen, och hon har också många frågeställningar hon vill utveckla på egen hand framöver.

– Vi lever ju i ett föränderligt samhälle. Det kommer hela tiden nya aspekter och vinklar, och därmed också nya utmaningar för mig som forskare. Det gäller ju att hela tiden ligga steget före, och vara förberedd för de utmaningar vi möter.

Målsättningen, då? Det är att lyfta fram den insikt hon burit på ända sedan tonåren, då hon vikarierade inom hemtjänsten:

– Det är att göra det möjligt för människor att kunna leva och åldras utifrån vars och ens egna önskemål och behov.

Text och foto: Kerstin Weman Thornell